grunder vi redan meddelat, tillstyrkt sammanslagning af flottans befälspersonal och manskap. Detta förslag har kungi. maj:t i går bifallit, och vid sådan ntgång kunde grefve Platen naturligtvis icke längre förblifya ledamot af regeringen. Han hade redan vid diskussionen i 1:sta kammaren den 13 april 1871, angående sjöförsvaret, yttrat sig emot den ofvan citerade hemställan, statsutskottet tillstyrkt. Han fällde dervid ord, som då väckte uppseende, och hvilka i protokollet finnas så återgifne: Att missnöje finnes är en sanning. Man må ej tro, att detta missnöje utgår endast från det ställe (Karlskrona), der motionären vistas, och de, gom bidraga dertill, få nog, i samma mån de kunna verka, någon gång, åtminstone inför sina egna samveten ansvara för den skada de förorsakat genom den tidsutdrägt i försvarets kraftiga ordnande, som ovilkorligen härigenom redan åstadkommits. Iden hufvudsaken var riksdagen med grefve von Platen enig, att Sveriges sjöförsvar bör hädanefter icke utgöras af någon stor flotta, utan inskränkas till (Omsorgen om egna kuster och skär. Och enligt den åsigten lärer väl äfven den nya regimen nödgas — liksom den måhända sjelf vill — verka. Grefve Platen, som endast emedan hans tjenst ansågs för fäderneslandet behöflig lemnade gina vidlyftiga enskilda angelägenheters vård och det lugn, denna vård kunde lemna honom öfrigt, för att efter den plötsligt aflidne grefve Wachtmeister öfvertaga utrikesportföljen, lemnar densamma i besittning af allas aktning och tacksamhet. Man kommer säkerligen att med spänd nyfikenhet afvakta den första vigtigare utnämning, den nye konungen gör, ehuru den icke kan blifva politiskt betecknande för riktningen och syftena, emedan konseljen måste fordra homogenitet. Med fägnad skulle utan tvifvel erfaras om hr O. Björnstjerna från Petersburg förflyttades hit för att psåsori utrikesminister, om möjligt, ingjuta något af sin verksamhetsanda hos Sveriges och Norges sändebud i fremmande länder.