Dagens Nyheter – 10 december 1872, sida 2

tydiga gestalten. Detta är gåtans lösning och tillika det finaste drag i pjesen, som lika mycket hedrar författarens som tonsättarens snille. Den rätta Angela kan också endast framställas af den, som sjelf fostrats i det moderna Babel, eller, utrustad med motsvarande temperament, åtminstone tillegnat sig den rätta traditionen. Man kan billigtvis ej begära det af de artister, som icke befinna sig i detta predikament, och ej heller af fröken Moe, oaktadt hennes i öfrigt ganska vackra begåfning. Det är tonen, stämningen i hela partiet som skall meddela sig åt alla enskildheterna och på samma gång motivera deras nyckfulla vexlingar; den är svår att träffa, men förutan den får man blott Angela-fragmenter, ingen hel personlighet. För att vidröra ett par enskildheter, så kunde Aragonaisen vidtåla mera abandon, men framför allt en fläkt af denna fina, varma sinlighet med dessa pikanta accenter, som beteckna temperamentet hos söderns barn. BSången, rörelserna, dansen voro noga inöfvade, men icke fria; äfven saknades castagnetterna. Stroferna i sista aktens början (CAck, hvilken natt!) böra sjungas i friare deklamation, stundom halft parlando, med ett fint rubato som icke stör orkesterns takt. Med ett ord, något mera temperament i det hela! Men om man också icke just fick den rätta Angela, så var det dock i allt fall en ganska behaglig och intressant företeelse som presenterade sig och icke heller saknade ett mycket uppmuntrande mottagande. En stämma, ej stor och icke heller särdeles metallisk, tar sig dock fördelaktigt ut genom ren intonation och frasering, genom ett ganska angenämt, om än icke alltid dramatiskt uttryck. Äfven det tekniska är vårdadt, och hvad hon företager sig är så ordentligt bestäldt att ingenting misslyckas; också eger sångerskan en trygghet som ivgenting förmår rubba. Derjemte är sångerskans väsende fint och graciöst; ingen tafatt rörelse stöter ögat, och det hela gör ett ganska godt intryck. Slutligen zämna vi, rörande sången, hymnen i sista akten, såsom utmärkt vackert och uttrycksfullt föredragen; i stycken af denna art tyckes sångerskan ock ega sin förnämsta styrka. Brigitta har tilldelats fröken Söhrling, och detta -var ett lyckligt kast. Partiet är icke stort och ej heller organet, ehuru det ingalunda saknar klang, men det hela är friskt, och ingen udd går förlorad. — Äfven fröken A. Jacobsson är ganska lyckligt stämd för Petronella, den hon återger med en gärdeles humoristisk uppfattning. — Ursula tillhör icke fru Strandbergs genre, men detta hindrar ingalunda rolens lyckade återgifvande. Horace sjunges nu som förr af hr AÅrnoldson, hvilkens utmärkta talang äfven här gör sig fullt gällande. Blott tonen vore mindre patetisk! Det är sant, Horace är ingen mauvais sujet såBom Don Juliano, men ändå alltid en opåra-comique-figur i Aubers stil! Don Juliano har numera öfvertagits af hr Olsson, som begår sig ganska berömvärdt i en genre, hvari han hittills mera sällan uppträdt. Hans ton borde dock vara mera blaserad ; detta drag får icke saknas. — Dessa båda herrar äro enkelt svartklädda, en escarpin, och möjligen är detta riktigt; dock hemställa vi om de på hofbalen ej barde uppträda i uniform, helst ingen omklädnad behöfver ega rum. Lord Elford visar sig ock i uniform. Hr Janzons utmärkta begåfning för det humoristiska facket visar sig på framstående sätt i Gil Perez parti. I dialogen såväl som i de ypperliga stroferna åskådliggör han högst pikant det heliga skrymteriet, och det salfvelsefulla Deo gratias är i sannirg värdt att höra. Hans förträffliga mimik höjer betydligen det helas effekt. Lorden har i hr Lundbergh erhållit en förträfflig representant, som utan öfverdrift verkar fullkomlig illusion: De sqvallersjuka systrarnes kör förtjenar 3 ntförandet desto mera nåvot reformeras