Cecil gjorde intet motstånd; han lät sig gripas och afväpnas uten ringaste bemödande att försvara sig. Han fruktade att något ljud skulle nå hennes öron, hvarigenom det kunde hända att hon finge vcta hans olycksöde. Han var dessutom just icke ledson öfver hvad som inträffat; tvärtom kände hsn en viss bolitenhet för det han en gång här ilifvet fått tala till den tyrann, som så länge varit hans plågoande, icke som en soldat till sin chef, utan som en man till en man. Han tröstade sig ock med det medvetandet, att inga förolämpningar, riktade mot honom sjelf, kunnet förmå honom att glömma gina soldatpligter; det ver en förelämpning mot henne han bade hämnats. Och när hsn satt hela natten i den mörka arrösten, lysenande till vaktknektarnes tunga stog, rådde frid, snarare än uppror i hans hjerta. Han såg i döden en välsignelse, ett efterlängtadt slut på en sorglig tillvaro. — Jag skall åtminstone dö för hennes skull, tänkte han. Ack; jag skulle vara så nöjd, om jag bara kunde hoppas att hon aldrig skall få kännedom derom. Detta var den enda farhåga han hyste. Nastens timmar förflöto. Armön lefde i okunnighet om hvad som händt honom, Chåteauroy, som var medveten af den grofva beskyllning, han utan alla skäl framkastat mot sin marskalks gäst, höll saken hemlig, under UNDER. SKILDA FANOR 93.