Dagens Nyheter – 6 december 1872, sida 2

Han steg hastigt upp från sin plats vid hennes sida, så snart hon tystnat, och begynte gå fram och tillbaka i tältet, orolig som ett fångadt djur. För första gången framställde sig för hans själ en aning, att om han vore fri, vore innehafvare af det fädernearf, Bom med rätta tillkom honom, skulle han kunna väcka henres bjerta ur dess långa slummer. Han började tro att hon skulle kunna älska honom med samma passionerade värma som hans aflidna arabiska älskarinna. Det tycktes honom som skulle den förfärliga kampen i hans inre döda honom. Han behöfde blott förråda sin broder, och tortyren skulle tega ett slut; han boehöfde blott bryta sitt gifna löfte, för att åter bli fri och lycklig. Alla: de frestelser, som hittills. ansatt honom; voro ett intet i jemförelse med denna möjlighet att vinna hennes kärlek, hvilken nu så leende, så förförisk presenterade sig för hans själs öga. Horn, som icke visste hvad som föregick hos honom, trodde endast att han öfvervägde hennes ord, att han var tveksam, och fortför derför i afsigt att häfva hans betänkligheter: — Hör mig, yttrade hon mildt och med bevekande stämma. Jag ber ericke att ändra er föresats i afseende å sjelfva hufvudsaken; jag ber er blott ha förtroende till Philip — till en man, som heldre skulle vilja låta afhugga sin högra hand än råda en vän till att begå en låg handling. Ni är oskyldig till det brott, hvarför ni anklagades, då ni lemnade