Dagens Nyheter – 2 december 1872, sida 2

L. J. Hiertas begrafning. Klockan ?J4 2 i går eftermiddag satte sig det långa sorgetåg i rörelse, som från Biunkebergs hotell följde L. J. Hiertas stoft till dess sista hvilorum å Nya kyrkogården. Närmast likvagnen, hvarpå den med blommor och kransar höljda gula ekkistan stod, följde Typografiska föreningen med sin florbehängda fana och dernäst Stockholms arbetareförening, likaledes företrädd af sin fana, behängd med sorgens emblemer. Båda föreningarne voro mycket talrikt representerade. Efter dem följde, i vagnar, den aflidnes anhöriga och särskildt inbjudna närmare vänner, efter hvilka kommo en mängd vagnar med personer, hvilka önskade egna en gärd af aktning åt den man, som nu ett minne är. Redan kl. 1, och kanske dessförinnan, hade talrika massor af folk samlat sig dels å Brunkebergstorg, dels å Drottninggatan, den liktåget skulle passera, och vidare Norrtullsgatan framåt och på vägen till kyrkogården, dit en ström af menniskor — till flera tusental — oupphörligt böljade, så att när den mycket talrika processionen anlände dit voro vägen från porten till grafven och platsen närmast omkring denna alldeles öfverfyllda af folk. Öfverhofpredikanten, kyrkoherden i Klara, doktor Grafström förrättade jordfästningen, hvarefter han höll ett tal, hvilket vi önskade kunna återgifva fullständigt, men ur stånd dertill, måste vi inskränka oss till att i korthet antyda innehållet deraf. Ett svar på frågan, hvad den mannen varit, som nu nedsänkts i grafven och hvars jordefird följdes med deltagande och bevistades af så oräkneliga skaror, hvilka af denna anledning infunnit sig i de dödas stad, det ville och kunde tal. icke vid detta tillfälle afgifva, då de församlade snart skulle få höra det från en annans mun. Så mycket ville han dock hafva sagdt, att den hädangångne så djupt ingripit i sitt lands utvecklingsarbete, att väl ingen af hans nu lefvande landsmän kunnat undgå inflytelsen af hans kraftiga ande. När en gång det öfverdrifna tadlet liksom det öfverdrifna berömmet blåst bort såsom agnar för vinden, då skall dock i alla tider bilden af den, som nyss sänkts i grafven, slå qvar i historiens tempelsal. När vi sitta i skygd under frihetens lummiga träd, glömma vi lätt att tänka på hvem som rotfästat och vårdat det, och tal. erinrade derföre om att det är den hädangångne vi ha att tacka för befästandet af tankens och ordets frihet. Den offentliga kritiken bevakar med tusen ögon allt som rör det offentliga, och de missgrepp, afsigtliga eller ofrivilliga; som dermed gjorts och göras, kunna icke förinta dess stora förtjenster. Det skall alltid om den nu jordade komma att med full rätt sägas, att här i Sverige före honom icke farns tankens och det medborgerliga lifvets frihet förverkligad. Äfven skall man samfäldt gifva honom det erkännandet, huru skiljaktigt han än kan komma att bedömas i många stycken, att hans hjerta aldrig kallnade för de lidande och förtryckta. Den första handling, han utförde i det offentliga, var att taga sig an de olyekliga som, fastän stundom oskyldiga, misshandlades i fängelserna, och den sista att yrka på gift qvinras rätt att förvalta sin egendom. Detta drag af ömhet för de svaga genomgår hela hans offentliga verksamhet och får framför allt icke förbises, när man sätter sig till doms öfver publicisten, emedan just i detta drag kanske ligger förklaringen till mycket, som i hans verksamhet eljest synes dunkelt. Talaren slutade sitt tal med att erinra om ett annat vackert drag, som den aflidne i lifstiden visat, nemligen en aldrig tröttnande hjelpsamhet i råd och dåd. Många finnas sannolikt i denna talrika samling och många utom den, så ungefär föllo hans ord, som vid den aflidnes minne äro fästade med tacksamhetens band, och mingen konstnär och litteratör har i första hand den nu aflidnes en gång gifna kraftiga handtag att tacka för gin fartkamet