Dagens Nyheter – 2 december 1872, sida 1

er, en drifhusplanta, en paradisfågel, en silfverfasan, som aldrig gjort någon nytta här i verlden, endast prunkat med granna färger. Funnes någon rättvisa till, borde ni hnrgra, tilldess ni lärde er att förtjena födan. Jag skulle frukta er — jag!... Ahl Vet ni då inte, att jeg skulle kunna döda er, der ni står, lika lätt, som man vrider nacken af en höna? Store Gud! jag har ju tagit lifvet af tjogtals araber — modiga, starka och grymma krigare; mina skott träffa säkert målet. Hvad är det väl som i denna stund hindrar mig att förpassa er till evigheten, ni vackra, onyttiga, honungsöta, giftiga, doftande slingerväxt, som, van att skyddas mot alla vindar, tror hela jorden vara till endast för att gifva er näring samt tjusas af er skönhet! Orden uttalades med en feberaktig häftighet; de kommo som en störtflod öfver hennes läppar. Vinet eldade hennes ädror, hatet brann i henres bjerta. En mordisk tanke framlyste ur hennes ögon, och med ett enda språng stod hon vid rivalens sida, derviddragande sin pistol till hälften ur gördeln; hon väntade att få se den nobla hertiginnan darrande och förgkräckt rygga tillbaka, hon väntade att få höra henne uppgifva högljudda rop af ångest och fasa; men hon misstog sig på den karakter, med hvilken hon hade att göra. Venetia Coroza qvarstod lugn; hon förrådde icke ens med en min sin förvåning. Men hon sträckte ut sin arm och omfattade pistelpipan, under