Dagens Nyheter – 2 december 1872, sida 1

SS VU -— skalken till förmån för korporel Victor, hjelten från Zaraila; Cigarette hade hos henne väckt ett intresse lika innerligt som det deltagande hon ingaf henne. För öfrigt stod fru Corona alltför högt öfver de flesta qvinnor af stånd, för att hysa någon betänklighet vid ett inlåta sig i samspråk med detta armöas bara. Hon var vänlig möt henne såsom mot en liten fågel, mot en kattunge eller en fåle; lvad BSerafen hade berättat om marketenterskans kärlek till en man, hvilken den stackars fickan kände endast såsom en simpel jägare, fyllde med outsägligt medlidande denna förnäma qvinna, som visste att han i sjelfva verket tillhörde den högsta aristokratien i deras gemensamma fädernesland och således, efter all sannolikhet, omöjligen kunde hysa någon varmare sympati för ett sådant obildadt bärn som denna soldaternas väniuna. Cigarette svarade ingenting, men en vild, en dyster eld lågade i hennes ögon. — Ni önskar träffa mig? frågade Venetia. Kom närmare, hys ingen fruktan... Detta sista ord var såsom en trollformel, hvilken ögonblickligt lossade Cigarettes tunga. — Fruktan! utropade hon med en mustig soldated, som lyckligtvis icke begrep3 af hennes åhörarinna. Fruktan! Tror ni att jag fruktar er? Skulle jag — armåns gunstling, som räddade sqvadronerna vid Zarsila, som bevittnat så många blodbad, som medegen hand dödat så mången tapper fiende — skulle jag frukta