Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 2

-—-— VUV — nämaste pligt, som någonsin här i lifvet ålegat mig. Då jag nu till er frambär uttrycken af kejsarens välbehag och å hans vägnar tackar er för ert ädla uppförande under detta fälttåg, vet jag att jag på samma gång uttalar hela armåns tanke. Ert handlingssätt under slaget vid Zaraila var lika välbetänkt som det var heroiskt; det mod ni dervid utvecklade kan endast jemföras med er fosterlandskärlek. Må soldaterna under många krig minnas er och täfla om att likna er. Jag bringar er nu Frankrikes tack, och på uppdrag af kejsaren får jag här till er öfverlemna Hederslegionens kors. Sedan det korta, soldatmessiga talet var hållet, böjde han sig fram ur sadeln och fästade det röda bandet å hennes bröst; och härvid gaf hela armån, såsom med en mun, luft åt sina länge tyglade känslor; det var ett bifallsoch helsningsrop, väldigt som åskans dån, och uti hvilket hennes namn sammanknöts med Frankrikes och Napoleons! Hon var deras barn, deras skatt, deras afgud, deras unga anförarinna i kriget, deras hjelpande engel under smärtans och lidandets dagar; hon var deras egen och hade med dem en gemensam moder — Frankrike. Att hedra henne var att hedra dem. Och när hon hörde detta storartade uttryck af deras sympatier — hon kände att soldaternas jubelrop, som trängde till hennes bjerta, kom från djupet af deras — då blek