Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 1

Hungl. Operan. Sällan, om någonsin, har någon debuterat så storartadt som Gluck år 1774 i Paris med sin Iphigenie en Aulide. Samma nobla och storartade stil, samma präktiga och klangfulla deklamation, som förvärfyade Racine en ännu fortlefvande entusiasm, återfinner man hos den tyske mästaren, men lyftad af en tonernas än mäktigare vältalighet, som aldrig från annat än uttryckets djup och styrka hemtar sina verkningar. Koloraturen, som uti italienska sången redan spelade en så förherrskande rol, försmådde han lika obevekligt som den sentimentala svulsten, och äfven det rörande blef hos honom stort genom sitt allvar. Gluck framställer alla sina sBjälsmålningar i den omedelbaraste natursanning, han framtränger ända till uttryckets innersta kärna och förkastar af tonkonstens rika apparat allt hvad som endast skulle pryda; men ej förädla detsamma; man derför hvarken smekes eller bestormas af denna musik, men man känner i djupet af sin själ en genklang, sådan den endast framkallas af det skönas och det sannas högsta förening. Aldrig är affekton aflägsnare från öfverdrift än när den är starkast, aldrig friare från förvekligande än när den är ömmast. Man måste återgå till antiken för att finna motstycken till detta försinligande af idealet utan yttre försköningsmedel, och vid åskådandet af Pallas di Velletri lyftes man till samma sfer af öfverjordisk förklaring som när Glucks ande skänker ton och rörelse åt den grekiska marmorbilden, Deraf denna ytterliga sparsamhet med vokala och instrumentala effekter. Man kan för öfrigt (om man ville göra onödiga jemförelser) hvarken öfvereller underordna Gluck andra storheter af första ordningen; men hans stil är en specialitet, hvari han står ensam, Upptagandet af en Glucks opera var en lycklig tanke, och en ännu lyckligare att icke besätta hufvudpartierna med sekundära talanger. Denna opera tål ingen halfhet, den fordrar artister hvilka helt och hållet höngifva sig åt sin uppgift. Man måste ock erkänna att detta skedde, och sällan har en opera här gifvits med mera pietet, med mera allvar och värma. Klytemnestra är en af fru Michaelis vackraste triumfer; den stora stilen, som alltid utgjort det yppersta företrädet i hennes sång, visar sig här i all sin glans och är af herrlig verkan, och äfven fru M:s spel utmärker sig genom ädel hållning och uttrycksfull rörelse. Äfven fru Stenhammar är här i sin rätta genre, der hon fördelaktigast kan utveckla de vackraste sidorna af sin talang: passionsfritt, reflekterande väsen, sann känsla, ren qvinlighet uttalar sig öfverallt i hennes uppfattning af Iphigenias parti. Hr Arnoldson är i sång och spel en ganska god Achilles, som ej spar energi och värma; någon gång ändå väl morsk, såsom i trion, der han nästan alldeles öfverröstar de båda damerna. Hr Arlberg har såsom Agamemnon rönt rättvist erkännande och bifall. Hans musikaliska deklamation är särdeles uttrycksfull, fastän vissa vokalers uttal ej är fullt korrekt; spelet visar öfverallt den säkre och rutinerade artisten; hans hållning är enersisk, dock skulle vi önska den ett mera