Dagens Nyheter – 26 november 1872, sida 2

-— VJUU garette ansåg mera eftersträfvansvärdt än allt annat på jorden. Och nu — medan hon ännu lefde — hade denna önskan till en viss grad redan gått i fullbordan. Frankrike hade hört berättelsen om Zaraila; från tronen hade ett budskap kommit, hvarigenom hennes hedrande anbefalldes. Armåen betraktade henne nu med glädje och beundran. Bland hela denna stumma, orörliga, oöfverskådliga massa fanns icke en man, som icke hade sina blickar fästade på henne, och för hvilkas stolthet hon icke var föremål. Hon var ju deras Lilla vän, som tillhörde dem så uteslutande, och som troget följt deras fana; alltsedan dessa lockar, nu så mörka, voro gula som mogna hvete-ax. Fanan hade varit hennes skydd, hennes leksak, hennes afgud från barndomen. Det fanns icke en man, sade ni nyss, som ej egnade henne sin hyllning och beundran. Detta yttrande var oriktigt; det fanns verkligen inom denna väldiga här ett ansigte med allvarligt, matt och tankfullt uttryck, som ideligen vändes bort från det lysande skådespelet, biickande mot den dystra klippväggen i fjerran, bakom hvilken en ensam graf var belägen på många mils afstånd. — Han tänker på den döde mannen, icke på mig, sade Cigarette till sig sjelf; och för första gången blandade sig en bitter känsla i hennes triumf. En hel armå tänkte på henne,