Dagens Nyheter – 26 november 1872, sida 2

-—UUAA NN henne. Har solen varit för mycket brännande i dag eller aftonvinden alltför kylig för er? Hon steg upp, svepte om sig sin sjal och smålog med en min af trötthet, i det hon räckte honom sin hand till afsked. — Kanske, sade hon. Jag är trött. God natt! XXXL Det var en af den Algeriska höstens herrligaste dagar; solen sken så blid öfver det stora lägret i södern. Kriget var så godt som slutadt för någon tid; araberna hade lidit flera nederlag och voro drifna tillbaka till den stora öknen. Fiendtligheter i mindre skala skulle visserligen fortfarande pågå; men det var blott ett guerillakrig, hvarunder ingenting afgörande gerna kunde komma att förefalla: Under det sista fälttåget hade slaget vid Zaraila varit fransmännens ärofullaste bedrift. Schakalerna och gamarne hade lemnat tuserdes ben på sandfälten att blekas af solen, och här och der reste sig väldiga grafhögar, som gömde deras stoft, hvilka man hbaft tillfälle att bevisa den sista hederstjensten. Och nu mottogo de lefvande sin belöning i denna sköna morgonstund, då den annalkande vinterns andedrägt, som redan lät känna sig, gjorde luften sval och argenäm.