Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 2

hedrade, har aldrig kunnat nedlåta sig till att handla såsom en tjuf. Och då han nu betraktade henne, då han såg förtroendet framstråla ur hennes varma, milda blick, då uppreste sig med ens hela hans medfödda sjelfkänsla, all den stolthet, som han ärft af sina fäder, och på samma gång uppflammade kärleken som glödde ihans hjerta; detta mod, som hittills gifvit honom styrka att bära skammen af en annans brott, svek honom nu, och tusen röster ropade till honom ur djupet af hans inre, att ban skulle afslita de band, som tvingade honom attstå som en föraktlig legöfverträdare inför henne. Han böjde sitt hufvud och yttrade med värdighet: — Nej, ni har rätt. Jag var oskyldig. Men hedern bjuder mig att fortfarande fördraga det ok, som jag tog på mig för så längesedan. Utan att handla ohederligt, kan jag aldrig för er eller någon lefvande menniska bevisa, att detta brott icke var mitt. Jag trodde, att jag skulle binna min graf, utan att behöfva låta någon af mina gamla bekanta veta af min mångåriga vistelse i Afrika, och utan att någon här skulle få lära känna mitt rätta namn. Som förhållandet nu är, har jag blott en sak att begära af er — att ni mätte glömma mig. Hans röst sänktes, då han uttalade de sista orden. Det var bittert, att nödgas framställa en sådan bön om glömska till den qvinna, som han älskade med en hopplös passion