Dagens Nyheter – 23 november 1872, sida 2

DI — Af medlidande — tystna! ... Har ni då aidrig hört... har ingen sagt er... — Hvad? Hennes ansigte bleknade; en liflig oro bemäktigade sig henne. Hon visste, att han länge beslutsamt burit den tyngsta lott, hvilken skulle ha satt äfven det starkaste tålamod på ett hårdt prof, och hon förstod derför, att då han nu visade sig så uppskakad, så tillintetgjord, måste dertill finnas någon mycket kraftig orsak. — Hvad är det jag skulle ha hört? frågade hon honom ånyo, då han iakttog tystnad. Han vände sig ifrån henne, så att hon icke kunde se hans ansigte. — Att jag, när jag dog för verlden, var anklagad för ett brott. — Ett brott! Det låg ett uttryck af outsäglig fasa i hennes röst; men hon steg genast upp, gick fram till honom, och blickande honom rakt i ansigtet, återtog hon i beslutsam ton: — Ett brott? Hvilket brott? Hans ögon . mötte hennes; ingen blygsel, men den djupaste förtviflan, den största hopplöshet afspeglade sig deri. Hon visste, att en sådan blick finner man ej hos någon brottsling. — Jag var anklagad för att ha förfalskat er brors namn.