Dagens Nyheter – 23 november 1872, sida 2

— VJJ Ett svagt rop undföll henne. Hennes läppar blefvo hvita, och ögonen mörknade och vidgades. — Anklagad! Men orättvist? Han andades häftigt, och hjertat bultade i hans bröst. — Det kunde jag icke bevisa. — Icke bevisa! Hvarför? — Jag kunde det icke. — Men han — Philip — trodde er aldrig vara skyldig? — Derpå kan jag ej svara. Han måste väl tro det till sist, han också... — Men ri är det icke! Det var icke en fråga, utan ett bestämdt påstående, som hon med klangfull stämma uttalade. Icke det ringaste spår af tvifvel förmärktes i hennes ton; tvärtom var denna kort och befallande, likasom förbjöde hon äfven honom att säga det en medlem af hans gamla, ädla slägt kunnat begå en så lumpen och föraktlig handling. En suck framträngde ur djupet af hans bröst; han vände sig till henne, yttrande med darrande röst: — Anse mig brottslig eller oskyldig, hvilketdera ni vill; jag kan icke svara er. . Hans ord gick till djupet af hennes hjerta. Ädelmodig som hon var och tull af tillförsigt, frikände hon honom genast, eftersom han berättigat henne att tro hvad hon ville om honom. Hon såg på honom och räckte