Dagens Nyheter – 21 november 1872, sida 1

När lakejen framförde Cecils budskap, syntes hon till en början dels öfverraskad och dels villrådig. Hon hade icke vetat att han var i hennes grannskap; i den berättelse hon hört hade inga namn uppgifvits, och hon hade föreställt sig att han hade stupat eller åtminstone blifvit mycket illa sårad i slaget vid Zaraila. Äfven till hennes öron hade ryktet fört ett och annat meddelande om hans tappra uppträdande i nämda slagtning; och det hade gladt henne att höra dessa... Men länge hade hon ej sysselsatt sig med honom, hon hade snart nästan förgätit att han någonsin funnits till; ty han var ju blott en simpel korporal. Efter att ha tvekat några ögonblick, gaf hon ändtligen den begärda tillåtelsen. Han har ju varit en gentleman; det vore grymt att tillbakavisa honom, tänkte den stolta skönheten, hvilken mnu,trött som hon var, helt säkert icke skulle mottagit någon hertig eller furste, som anhållit att få aflägga ett besök hos henne. Sådan var Venetia; hon förstod att ett afslag, som skulle synts dessa förnäma herrar, af hvilka hon var van att uppvaktas, mycket naturligt, måste såra den oansenlige korporalen. Och hon ville icke göra honom ledsen. Då Cecil inkommit, bugade han sig först mycket djupt, för att hinna lägga band på sig och dölja sina oroliga känslor, innan hans blick mötte hennnes. Med denna melodiska