Dagens Nyheter – 21 november 1872, sida 1

e!ement, som gör sjöfarten så utom som inon Nederländerna vig och beqvämlig. : Kolmodins föreläsningar voro mycket talrik besökta. Han ansågs för en mästare i sina öt versättningar och förklaringar af Livius och Ta citus. Göthlin blef egentligen ryktbar för sin utomordentliga artighet och beskedlighet mot de studerande samt för vissahumoristiska vändningar i sina öfversättningar från latinet. Så berätta des det, att en gång, då en student besökte honom för att tenteras och Göthlin hade kommit ifrån ett inre rum med en bok under armen, började han tentamen med den frågan: Kan herrn säga mig hvad det är för en bok jag har under armen? — Åh, förmodligen Virgilius! — Ganska ritt, svarade professorn, herrn har approbatur. — Ehuru denna berättelse låter otrolig, så cirkulerade den dock allmänt, äfven långt efter Göthlins död, utan att jag minnes mig den tiden ha hört någon draga dess sanningsenlighet i tvifvelsmål. Från Göthlins föreläsningar berättades det likaså att han hade ur Virgilius öfversatt: salvete penates med: mjukaste tjenare, mina herrar usgudar! och: o qvanta calamitas! med: ack, herre Jesus Kristug, hvilket elände! — Såsom numismaticus och vårdare af akademiens redan då rika myntsamling var Göthlin särdeles road, när han fick visa denna samling; han förklarade då medaljernas betydelse på ett lifligt och talangfullt sätt, späckadt med historiska anekdoter, och kunde i detta hänseende sägas vara en lefvande krönika. I sjelfva verket ansågs han vara mer historicus än latinare. Fant var en särdeles högaktad och god menniska, hade ett enkelt föredrag på sina lektioner, var en utmärkt predikant, men ansågs icke såsom mycket framstående i sin vetenskap. Min barndomstid förflöt, såsom förhållandet vanligen är, temligen enformigt. Min far ansåg icke nödigt att vi (jag och min yngre broder) tidigt skulle börja att träget sysselsättas med vanliga skolstudier, hvilka den tiden för det mesta bestodo af utanlexor i latinska grammatikan, hvars inlärande gaf anledning till ett mycket gängse, förmodligen redan då gammalt ordspråk: grammatica latina, som kommer gossarna att grina. Deremot såg han geroa att vi lärde oss utantill valda stycken af svenska skalder, bland hvilka Kellgren och Leopold då voro mest ansedda, jemte några psalmer af Dahl och Ödmann; äfvensom att räkna i hufvudet, hvilket allt dock skedde utan att vi märkte något tvång dervid. Derjemte fingo vi, för att läsa på lediga stunder, öfversätta arbeten af Campe, Guthsmutb, Berquin, Ungdomens Plutarch af Blanchard, och en liten bok i duodesformat, hvars titel jag nu ej påminner mig, som innehöll berättelser ur historien om storartade drag at mod och uppoffring, af dygd eller fosterlandskänsla hos barn och ynglingar; de, som mest rörde och uppskakade mig, så att jag gret af förtjusning och beundran, voro de kända berättelserna om Mucius Scevola och Coriolanus. Emellanåt läste min far ock sjelf något med oss på de mellanstunder han hade lediga från en trägen sysselsättning föroch eftermiddag på Räntkammaren. Hafi umgicks alltid som en vän och emellanåt nistan såsom en lekkamrat med oss, så att han hade vårt oinskränkta förtroende, och vi voro aldrig rädda för honom. Vi sofvo också om nätterna i samma rum som han, ända tills jag blef 14 år gammal. Stryk afskydde han att begagna, hvilket måhända äfven föranledt den starka vedervilja som jag alltid haft för detta slags förbättringsmedel och den öfvertygelsen, att det högst sällan behötver begagnas och i allmänhet ingenting uträttar i jemförelse med ett klokt användande af en foglig behandling. På detta sätt och ehuru vi redan år 1810 fingo informator och skulle hafva ordentliga lästimmar, voro mina kunskaper ännu, då denna lärare lemnade oss år 1812, ytterst tarfliga och bestodo egentligen af några få minneslexor ur Regners första begrepp, en den tiden allmän lärobok, som afsåg att utgöra ett slags encyklopedi i ett band; några få glosor ur de första sidorna af Yckenbergs latinska elementarbok, deklinationer, konjugationer och några reglor ur syntaxen i grammatikan. Egentligen kunde jag ingenting riktigt väl mer än första halfva sidan i Yckenbergs elementarbuk: Alauda cantat: Lärkan sjunger, Avis volat: Fågeln flyger o. 8, v. samt deklinationerna i grammatikan och bör. jan at ett litet compendium, kalladt Fants ka