Dagens Nyheter – 20 november 1872, sida 2

icke riktigt förstådd af den, åt hvilken det gafs. Den ädla, visa tanke, som låg till grund derför, var alltför hög för att kunna fattas af Berk. Mannen, som lefde i välstånd och lugn och mot hvilken den fåvitska verlden ständigt emålog, såg förlägen och undrande på den andre, som förde en fransk-afrikansk soldats tarfliga, mödosamma, farliga, halfbarbariska lif. — Men — store Gud! era lefnadsvilkor måste vara ytterst dåliga, sade han. -Nilider utan tvifvel brist på allt som ger den menskliga tillvaron något värde? — Åhnej, jag har det bästa i behåll — hedern. Genmälet var kort, sträft och föraktfullt. Det trängde som en dolk genom Berkoleys hjerta. — Ja... ja! mumlade han. Ni är lyckligare än jag. Ni har inga samvetsqval... Och likväl — att säga verlden att jag är brottslig . .. det blir förfärligt! — Ni bobhöfver aldrig säga det; jag skall tiga. Han talade lugnt, fullkomligt lugnt. Dock visste han väl — och hade väl öfvervägt — allt hvad han uppoffrade genom detta löfte. Det var med vett och vilja han dömde sig sjelf till en hopplös framtid. — Ni skall tiga? Frågan dog på Berks tunga nästan innan han hunnit uttala densamma. Den enda fruktan