Dagens Nyheter – 20 november 1872, sida 1

lefde och bar den brottets börda, hvilken han sjelf bort bära. i Cecil betraktade honom under tystnad. Han såg att gossens behagliga utseende, som han så väl mindes, blifvit förvamdladt till en fullkomlig manlig skönhet. Han såg att lifvet förflutit gladt och lugnt för denne veklige unge man, och att hans vandel, tack vare frånvaron af frestelser, varit oklanderlig i verldens ögon. Han såg att lyckan hade gjort för denna karaktär hvad motgången gjort för hans egen. Han såg att den räddat ett lyrre, gom skulle ha i grund nedslagits af olyckan. Så stod han nu och betraktade honom, men han sade icke ett ord; hvad han än kände, afhöll han sig från att gifva uttryck deråt. Berk höll fortfarande handen för ögonen, likasom besvärade honom till och med det svaga månljuset. — Vi trodde att ni var död, mumlade han åter. Så sade alla och det tycktes finnas fullständiga bevis derpå. Men när jag fick se er i går, så kände jag igen er — jag kände igen er, ehuru ni gick förbi mig som en främling. Jag stannade här, emedan man sade mig att ni skulle komma tillbaka. Gud! hvilken ångest jag under denna dag och natt har utstått! Cecil teg ännu; han visste att denna ångest härrört af fruktan för de följder, som möjligen kunde uppkomma för Berk derigenom att hans äldre bror fortfarande fanns i lifvet, UNDER SKILDA FANOR: 7. I