Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 2

En olyckans dag. Under denna rubrik läses i VenersborgsPosten för sistlidne torsdag följande målande skildring rörande det dagarne förut rådande ovädret och dess följder der på platsen: Sedan den under en lång tid tillbaka rådande våta, men blida och vanligast Jugna väderleken med början af innevarande vecka öfvergått till en för årstiden mera naturenlig med kylig luft och styfvare vind, började det i tisdags blåsa en hård nordostlig storm, som under natten till onsdagen allt mera tilltog i styrka till dess den slutligen öfvergick till full orkan och gjorde gårdagen till en dag sådan vår stad icke förut i det nu lefvande slägtets minne upplefvat. Detta likväl icke så som skule ej lika våldsamma stormar emellanåt äfven under de senare åren inträffat; och ehuru visserligen orkanen i går syntes vilja häfva hela Venerns väldiga vattenmassa öfver oss, så är det dock ej längre än sedan 1860 då öfversvämningar af enahanda anledning voro värre än i går, och till och med senare har inträffat att en eller annan Venerskuta dritvit i land under Dalbobergen. Men det var en olycka af mera upprörande beskaffenhet som i går timade. Den som var ute så tidigt som vid sjutiden på morgonen kunde höra genomträngande nödrop från yttre hamnen. Genom gryningen kunde man snart urskilja hvarifrån dessa kommo. Vid duc dalberna utanför badhuset lågo nemlizen som vanligt några seglare förtöjda, och bland dessa hade en galeasi barlast kommit loss och snart af den väldiga sjön kastats upp i riktning mot Dalbobron samt med sia akter nedborrats i sanden ett par hundra alnar från nämda bro. Emot denna bräckliga farkost med dess svaga besättning började nu de rasande vågorna ett förstöringsarbete som småningom skulle krönas med den ohyggligaste framgång. Vid niotiden gick mesanmasten öfver bord och med det samma tycktes fartyget bokstafligen brytas tvärt af på midten, varande dess akter fullständigt under vatten, medan ännu fören med stormasten sköt upp öfver vågorna. Längst ut under bogsprötet syntes ett par lefvande gestalter röra sig. Det var far och son. De hade bildat sig ett slags skärm af ett segel och fastsurrat sig vid spelat, sålunda bidande från andra en hjelp den de icke mera kunde gifva sig sjelfra. Ea sådan tycktes väl också utan synnerligen stora svårigheter kunna komma de nödställda till del. Flera hundra menniskor stodo ju samlade på Dalbobron. I hamnen lågo 3 å 4 ångare med sina besättningar, bland hvilka säkerligen mer än en modig sjöman fanns beredvillig att bispringa med döden kämpande kamrater. Ja väl, män funnos nog och antagligen äfven modiga — men det var någonting annat som var lika nödvändigt, men som icke fanns, och detta var en båt! Vi behöfva ej säga att vi härmed mena en farkost af det slag som verkligen gör skäl för namnet; ty nog funnos annars åtskilliga båtar att tillgå af det mer eller mindre bräckliga slag som våra fiskare begagna, men dessa äro ej gjorda för brottsjöar. Och dock skulle nog försök göras äfven med en dylik svag farkost. Att begifva sig ut på en sådan sjö i en båt föga bättre än em ökstock var visserligen att allt för uppenbart kasta sig i armarne på döden — men försöket gjordes dock. Snart se vi de begge modige minnen — det var skepparen Oskar Abrahamsson och maskinisten vid härvarande teater G. Lundberg — på sin ömkliga planka kastas upp och ned bland den yrande bränningen och allt mera närma sig det ur vågorna uppskjutande vraket. Med den ytterligaste spänning åsågs denns färd af den på bron samlade mängden. Än tycktes de under långa stunder ej röra sig ur fläcken, än såg man dem med sin lilla båt på toppen af en jätteväg, än försvann den totalt i djupet tills den omsider verkligen hade lyckats nå målet för sin vådliga färd. Dettycktes dock vara först nu som de egentliga svårigheterna inställde sig när det gällde att få de skeppsbrutne ombord. Riddarne voro visserligen försedde med ändar 0. d. som hirför erfordrades, men det oaktadt strandade alla deras försök mot den svåra sjögången. Fyra gånger kastades af hr Abrahamsson en lina åt de nödstillde, men lika många gånger misslyckades försöket, ty de som skulle mottaga den voro stelfrusna af kölden. Andtligen gick äfven stormasten öfver bord och hade i sitt fall så när krossat den lilla båten och de modiga männen, hvilka nu, fullkomligt uttröttade, sågo sig ur stånd till vidare ansträngningar utan måste ge signal åt land att bli inhalade förmedelst den lina som för sådant ändamål var fastgjord vid båten. Detta arbete lyckades och begge återkomma snart nog oskadade till stranden ehuru de snarare tycktes vara isklumpar än menniskogestalter som ändtligen stego i land efter den vådliga färden. Men ännu skulle ett par försök göras att rädda de olycklige, ehuru med lika liten framgång. Så begåfvo sig skomakaren Edvard Carlsson och skepparen Sven Jansson ut i en båt, men kastades snart i land mot Dalbobergen dervid hr Carlsson blef temligen illa medfaren, utan att dock allvarsammare skadas. Slutligen utgick ännu en tredje båt, denna försedd med lifräddningsbojar och utsänd af grefve Taube; men sjön hade nu — det var vid 12-tiden — blifvit så våldsam, att båten blott förmådde arbeta sig en mindre sträcka från land, då den såg sig nödsakad att återvända. Ea kort stund härefter hade äfven