Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 2

08 — En ljusglimt förmärktes i de dunkla, stela, stirrande ögonen. — Jag visste det, jag visste... Det var icke ni, utan... . Cecil böjde sig ned och hviskade sakta i hans öra: — Tyst, tyst! Han var blott ett barn; och jag... Plötsligt, som hade i en hast nytt lif ingjutits i alla hans lemmar, satte sig Rake upp och, sträckande sina båda armar åt öster, sade han. — Jag visste det, jag visste det! Jag har aldrig tviflat. Ni skall komma åter till ert fäderneslott ännu en gång, och verlden skall få veta sanningen... Gud vare tack och lof! Och härefter sjönk hans hufvud tillbaka, en enda lätt suck gick öfver hans läppar, och han var icke mer. kok Tiden förgick; ånyo började det blåsa lika häftigt som förr. Ensam med den döde i sitt knä satt Cecil orörlig, såsom hade han blifvit förstenad. Hans ögon voro tårlösa och oafvändt fästade på en och samma punkt. Men gång efter annan skakades hela hans kropp af en snyftning. Det enda lif, gom bundit honom vid det förflutna, den enda kärlek, som lidit allt för hans skull, hade slocknat för evigt. Cecil hade förlorat minnet af allt, utom