Dagens Nyheter – 18 november 1872, sida 2

— VuWV den liflösa kropp, som låg framför bonom. Han var nu ensam på jorden, oca tomheten omkring honom var icke mera bedröflig än hans eget öde. Slutligen reste han sig instinktmessigt upp; han förstod att hans dröjsmål i ödemarken, som var så riskabelt för honom sjelf, icke kunde ha någon nytta med sig; och vördnadsfullt upplyftande liket, bar han det på sina armar till hästen samt lade detsamma framför sadeln, hvarefter han sjelf svingade sig upp i denna. Härunder stod djuret tåligt stilla och såg med undrande och sorgsna blickar på den döde ryttaren, som sedan länge egt hela dess tillgifvenhet. Lutande den aflidne kamratens hufvud mot sitt bröst och uppehållande honom med sin ena arm, red Cecil derpå öfver den vidsträckta sandöknen åt det håll, dit hans pligt kallade honom. Hästen bar villigt den dubbla bördan, men det kunde nu icke gå så fort för honom gom förut. Cecil ville icke heller drifva på honom, ty hvarje rörelse, hvarigenom de stelnade lemmarne skakades eller den sista sömnens ro stördes, syntes honom vanhelga dödens majestät. Han passerade det ställe, der hans egen häst låg; gamarne voro redan der. Han ryste; och hårdare omslöt han vännens lik, för att icke rofdjuren skulle komma och röfva det ifrån honom. Och så red han vidare mil efter mil genom det öde landet utan annat sällskap än den döde.