Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 2

Ett tal af Johan Sverdrup. I korthet är i denna tidning förut red gjordt för en fest, som anordnats i Kong vinger till firande af den berömde nors statsmannen Johan Söerårias Ei samma fatthiläg at hr Sverdrups tal vid detta til fälle förekom visserligen i denna redogi relse också, men då detta tal nu fullstä digt finnes återgifvet i norska tidningar oc det är af ett stort allmänt intresse, ha trott oss äfven böra meddela våra läsa detsamina. Det har följande lydelse: Mine herrar! Med tacksamhet och me större tillfredsställelse än jag förmår uttryc mottager jag det bevis på förtroende och sy pati, som ni här gifvit mig. Hedrande, 80 detta bevis är i sig sjelft, höjes dess värd genom de högstämda erd, hvilka nyss blitv ställda till mig: . En offentiig man är hemfallen under de offentliga kritiken. Så är förhållandet i all fria samhällen, och så måste det vara. V kunna i detta afseende framhålla en talan illustration, Våra representanter framställ icke sig sjelfva såsom kandidater; det är ick tillåtet att på detta sätt erbjuda fosterland sin förmåga, sina kunskaper, sin arKetskrat och sin goda Vilja, icke ens om man satte sitt lugn och sin lycka på spel. Valmänne än i andra länder? Visst icke. Befinnes ha vara för medgörlig och slapp, blir kan skatp klandrad för det att valmännen misstagit sig försvarar han sin plats som en man med hu vud och bjerta, så blir han ännu skarpar klandrad tör det att valmännen icke misst git sig. Jag böjer mig dock icke ensamt fö allmänhetens kritik såsom för ödet. Det ä folkets rätt att sitta till doms öfver sina re presentanter, och allmärna rösten är allti den afgörande i hvarje samhällsfråga. De är folkets pligt att följa, kontrollera och der det behöfves — understödja sina repr sentanter; det har ålagt medborgare rik dagsarbetet såsom en ovilkorlig pligt och der; genom jeomväl åtagit sig försvarets förpligtel ser. Det är sanot, att under dessa förhå landen måste en representant veta, att vid de sammanstötningar af krafter och intressen, so ovilkorligen framkallas af den fortgående ui vecklingen, måste hans handlingar — och isy nerhet de, i hvilka han nedlagt hela sin sjä — blifva missundsamt bedömda — ofta sträng ja, hårdt och skoningslöst bedömda! Om ho nom gäller det i sanning att söm has ak bete är, så måste ock hans styrka vara. Sådan är de offentlige männens lott, oc jag kan icke beklaga mig om den också blif vit min. Men, mine herrar, jag hyser der tron, att hvarje ärlig sträfvan en gång skal komma till sin rätt och att det på oförtjent klander skall — om än sent — följa en upp: rättande och försonande dom. Detta är vå; tröst, Om jag vågar räkna mig till godo åe erkännande, som lemnats mig af så mångt upplysta och sjelfständiga män trån landets kärnbygder, och om jag, såsom det blifvi sagdt, deri vågar se ett uttryck för folkme ningen i ännu vidsträcktare kretsar, då ha jag haft en herrligaro lott än de flesta andr: och kan endast prisa min lyckliga stjerna Denna lyckas hemlighet ligger deck icke djupt Vårt offentliga life historia förtäljer den fö en och hvar, Allt från mitt första inträd på den. politiska banan har det varit mig för unnadt attmed den fulla öfvertygelsens styrk: och ståndaktighet samt efter bästa förmåg: lefva och verka för det segrande i folkets lif tör det, som har väntat på sin dag, den dag hvars gryning nu börjat. Grundlagens första ändamål var att höj: folket till ett högre lif och en lyckligare ställ ning, genom att kalla detsamma till främst deltagare i landets styrelse. Han ville ett frit och med frihetens förmåner välsignadt Norge Men folket, som icke kunde säga till dan skarne : Gif mig mina fyra århundrenden till baka !, egde i högre grad anstöt af entusiasn än förmåga af sjelfstyrelse; det var ännu e till fullo mäktigt sin största uppgift, och d det alltid finnes friare till makten — ho sitter aldrig som enka — öfvertogo de, hvilk hade den väsentligaste delen i grundlagsarbe tet, äfven att vara folkets representanter inon statslifvet. En sällsam syn: gent emot tro nen representerades folkmakten af kunglig förtroendeembetsmän, en embetsaristokrat framgick såsom den första frukten af en författ ning, som var ämnad att grundlägga en på bre basis ordnad folkstyrelse. Det gick som — det måste gå. Eidsvolds