Dagens Nyheter – 15 november 1872, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER. RÄDHUSRÄTTEN: Försök till trefaldigt mord. Ransakningen med för mordförsöket å sina två flickebarn tilltalade skrädderiarbetaren Bandelin fortsattes i går å rådhusrättens femte afdelning. Inom parentes må anmärkas att Bandelin, nu iklädd fångdrägt, fick sitta en god stund och vänta i förmaket, begapad af en massa nyfikne. Det torde ej heller vara ur vägen oninämna det råa sätt, hvarpå den stadssoldat, som utgjorde B:s bevakning, betedde sig, då den häktades hustru under tårar störtade fram mot den gråklädde mannen, i det han nemligen våldsamt stötte den arma qvinnan från den plats hon sökte intaga vid den olyckliges sida: Jag har order, och om -grefve f—n sjelf kom, så fick han inte tala vid honom! menade stadssoldaten — Må vara, men knuffen var bestämdt både obehöflig och otillåtlig. Vikande tillbaka för den stränge vaktarens knuff, skyndade hustrun till ett aflägset hörn af rummet och satte sig ned och grät. Mannen dolde ansigtet i sina händer under hörbara snyftningar. Sedan målet blifvit påropadt och fyra denna dag närvarande vittnen fått uppgifva sina namn, törsiggick justering af föregående dagens protokoll, mot hvilket ej någon anmärkning gjordes. Ordf. Doktor Blachet har inlemnat läkarebetyg öfver barnens nuvarande helsotillstånd, och innehåller detta att deras sår äro läkta och att ärren efter de läkta såren väl en längre tid komma att synas, men att de så småningom skola försvinna. För öfrigt är deras helsotillstånd godt. (Till d2n anklagade.) Det bör vara en tröst för dig att ej någon skada skett, menlig för deras framtid. (Till en vaktmästare.) Ropa nu in vittnena. Dessa, en hustru A. Nilsson, fyrverkaren A.J. Ljungberg, dennes con C. G. J. Ljungberg och arbetskarlen G. Andersson, hördes härefter, hvar efter annan, och berättade: Nilsson. Jag, som bor i huset nr 14 Tullgatan, såg folk strömma till tomten bredvid och begaf mig derför till platsen. Der såg jag båda barnen ligga sanslösa. Då blef jag mycket förskräckt, förstås, för jag kände barnen... Som det inte fanns någon närmare till hands, gom kände barnen, tillät jag att de buros upp till mig. Ordf. Blödde de mycket? Nilsson. Ja, alldeles rysligt; men det tldsta kom snart till sans, efter det hon erhållit vatten. En qvarts timme senare kom fältskär och så kommo de med Bandelin. Ordf. Hur uppförde sig Bandelin? Nilsson. Tyst och stilla, men han ville tala vid Hanna, då han hörde att hon talade. Ordf. Såg han henne då? Nilsson. Nej, det gjorde han inte, men han kände igen rösten, för han sa: Det är lilla Hanna som talar. (Vittnet upplyste slutligen att det ej varit hon, som varit den första, hvilken tillkommit efter brottets begående.) Fyrverkaren Ljungberg (härefter hörd, berättade). Jag, som har min bostad omkring 100 fot från den plats, der brottet begicks, hörde förskräckliga barnskrik, hvarför jag skyndade ut, då jag fick se två små pojkar, hvilka skreko så mycket de orkade. Hvarför skrika ni, pojkar? fråade jag. Jo, det är en karl här ute, som håller på att mörda två små barn! Jag sprang genast ! åt det-håll pojkarne utpekade och fick snart se Bandelin,. som, gick på vägen i närheten af den sten, invid hvilken de båda barnen lågo, det största barnet på rygg och det mindre något på sidan. Jag rusade genast på honom; tog tag i hans båda armar och utröpader hvad har ni gjort, min kärg vän? Ordf. Huru uppförde han sig? Ljungberg. Han var alldeles förtviflad .. . talade om att han var utån rum, m.m. Ordf. Var han blodig? Ljungberg. Ja, mycket, och jag blef äfven full af blod. Ordf. (till Bandelin). Du rade att du aldrig lemnat stenen. Bandelin. Det minns jag inte. Ordf. (till vittnet). Var ban oredig ... Syntes han sinnesförvirrad? ... Förtviflad är en annan såk. i Ljungberg. Han talade oredigt:. . Han sade: Löjtnanten bar fått rocken... Han gret och ville till barnen för att kyssa dem, hvilka han håde trodde och önskade vara döda. Ordf. Ätinu en gång, tror vittnet att han var sinnesförvirrad? Ljungberg. Ja, det tror jag bestämdt. Ordf. Detta är vigtigt... Kan vittnet taga detta på sin ed? Ljungberg (i långdragen ton). Neej, inte kan jag taga det på min ed, inte. Ordf. Ljungbergs vittnesmål är således det, att man skulle kunna tycka att han var sinnesförvirrad, t. ex. isanledning af hans: prat om löjtnanten och rocken? Ljungberg.-Ja, jag tror det, men taga det på min ed kan jag inte: Ordf. Nej nej, det är ingen som begär det heller... Min förnyade fråga föranledes: deraf, att det ligger-mycken vigt på att få veta detta, i LI: . BnlaAdmninmn mf LR ÄT: Anda Jello os