Dagens Nyheter – 14 november 1872, sida 2

scherade derefter med regementet till Norge, bevistade derstiides en mindre affär vid Åstad Sand, samt belägringen af Fredrikshall, efter hvilken fästnings intagande regementet marscherade hem; 1854 kommenderad med regementet å Gotland; samma år kommenderad till Stockholm vid attäckningen af Carl XIV Johans staty, då han personligen blet föreställd för konung Oscar I, som lofvade honom, att han för sitt städse visade välförhållande under sia långa tjenstetid skulle få tjena qvar så länge han lefde. Under hela sin långa tjenstetid har distinktionskorporal Krantz, som innehade medalj för tapperhet i fält och svärdsmedaljen, ordentligt, pålitligt och punktligt fullgjort sina tjensteåligganden, aldrig före 1863, såvidt kändt är, varit sjukrapporterad eller ens satt i fråga att någonsin få lägga sin packning på trossen, aldrig varit tilltalad för det ringaste konduiteller tjenstefel, utan ständigt varit en föresyn för sina kamrater i godt uppförande så i som utom tjensten. Sedan 1863 har gubben icke Varit tjenstbar, men fått qvarstå på grund af förenämd2 konung Oscars löfte, samt har de senara åren med skäl betraktats såsom en hedersledamot af regementet. Rask handling. Från Rydaholms gockdn i Östbo härad skrifves till Jönköpings Tidning. följande: Fredagen den 1 d:s kl. I e m, nedslog åskan i södra spiran af härvarande höga tvillingstorn och antände detsamma i Sfvegsta spetsen, Så snart röken från antändningsstället blifvit observerad, kallade ringning i tornet till stället de närmast omkring Boende personer, försedde imed ämbaren, båtshakar och dylikt. Många tårade ögon blickade upp till den 120 fot högt belägna tornspetsen, hvari från lågorna rasade; och den antända spånen började af den starka vestliga stormen drifvas ut öfver det nytjärade kyrktaket och å flera stölien antända detsamma. Man började ock redan förtvifla om räddning af det gamla sköna templet. Församlingen, som för ett år sedaf i rikets allmänna brandförsäktingsverk försäkrat kyrkan för 25,000 rår, hade lyckligtvis ilenna sommar från hr Holmgrens fabrik i Stockholm inköpt en brandspruta, lämpad efter kyrkans höjd och med en slang af några oeh sexstio fots längd. Denna spruta hade redan. blifvit uppförd till ringklockorna, vattenlangning upp för alla trapporna var i full gång och i bästa ordning; men för menniskoögon syntes. det omöjligt att i den sextio fot höga träresningen, hvilken saknade både trappor och stegar, bringa slangen så högt upp att den med tördel kunde verka påelden. Man arbetade emellertid utan före med all flit, och i ttor tara för den uppglödgade och i hvarje minut hotande jernspiran från tornet, med att släcka elden i kyrktaket så fort det antändes. Mod och rådighet sparas icke, och midt under denna strid mot det härjande elementet syntes en mörkare rök från tornspetsen, och genom denna tränger sig en flera fot hög vattenstråle, som vid återfallandet träffar elden och öfversköljer tornets alla sidor. Den förvånade folkmassan andas lättare och frågar efter namnet på den person, hvilken, näst Guds bjelp, släcker elden, och får höra att gårdsdrängen CO. J. Petersson från Kyrkoryd, med en båtshake på. ena armen och sprutslangen på den andra, under ett regn af glödgade spikar, kol och droppar af den smälta förtenniogen å den ännu qvarhängande jernspiran, klättrat upp helt nära elden och der utfört sin beundransvärda handling. Nu syntes kl. 3 all fara vara öfverstånden och elden släckt, hvarunder nämde person lemnade sin plats, sedan han dock först med en om lifvet medhafd rem fäst sprutslangen deruppe. Stormen fortfor emellertid och klockan half 5 syntes elden åter uppflamma. Man skyndar till sprutan, den oförskräckte mannen företager för andra gången den vådliga uppstigningen med samma lyckliga utgång som förut; men nedstiger icke denna gång, förrän han uppe vid sjelfva brandstället gjort sig förvissad om att elden var fullkomligt släckt. Också en bit romantik, I Helsingborgs tidning berättas: En handtverkare, som för 20 år sedan reste till Amerika, lemnande sin hustru hemma i en skånsk stad, har ny: ligen återkommit till fäderneslandet, som det säges rik på guld och stora plantager i Amerika. Hustrun har för längesedan gift sig med en annan handtverkare och framlefver sitt lif, visserligen omgifven af ingenting mindre än en amerikansk plantageegares lyx, men dock lycklig och nöjd. Nu ville vår plantageegare gerna se och tala med den fordna vännen, som han en gång inför altaret svurit trohet i lif och dödF: men nej — aldrig vill den öf