Dagens Nyheter – 14 november 1872, sida 2

-—UI oo faror ; och hela hans själ upptogs nu af tankar och minnen, som rörde en längesedan förfluten tid, och hvilka hindrade honom från att närmare bagrunda de omständigheter och förhållanden, som med den nyss började resan voro förknippade. — Vi måste rida så fort och så tyst som möjligt, voro de enda ord han yttrade till Rake, sedan de kommit ut ur lägret. — Åil right, sir, svarade soldaten, hvilkens ögon tindrade af förtjusning. Det hade kostat mycket på Rake att han ej fick vara med vid Zaraila; så mycket gladare var han nu deröfver att hans fordna husbonde utsett honom till sin följeslagare på denna farliga expedition. Han älskade striden för stridens egen skuld; och att kämpa vid Cecils sida var för honom den största lycka i lifvet. De hade omkring femtio mil att tllryggalägga, och enligt gsneralens befallning, som Cecil meddelat Rake, skulle de färdas Xfort och tyst4. För bjelten från Zaraila hade generalen känt alltför mycken sympati, för att anse nödigt särskildt erinra honom om vigten af att med alla till buds stående medel söka undvika att papparen föllo i fiondens händer. Han visste väl, att antingen skulle ärendet bli riktigt uträttadt, eller ock jägaren dödad. Natten hade nyligen inbrutit. Cecilräknade ut att ds skulle hinna fram till målet för sin färd den följande dagen vid middagstiden.