Dagens Nyheter – 11 november 1872, sida 2

-— JUOV lufc deråt, blef smärtan som bodde på djupat af hennes bjerta lindrigare. Soldaterna, som alla blefvo kallade med sina öknamn, dem kamraterna gifvit dem, och hvilka do så vant sig vid, att de knappast sjelfva kommo ihåg, huru de verkligen hette, samlades omkrivg hetine för att af hennes hand mottaga hvad trosskusken fört med sig till dem från staden. Bribi hade varit synnerligen omtyckt af hela armö6n, alltid glad och munter, alltid tjenstvillig, alltid skrattande, rökande, ejungande eller språkande. Sina tre åsnor, som han kallade Plick Plack och Plock, hade han vårdat eåsom en öm moder vådar sina barn. Ej underligt att soldaterna svaro att hämnas honom grymt. Men en helt kort stund efter mottagandet af underrättelsen om hans död, sedan väl de förråd, eom Plick, Plack och Plock burit med gig, blifvit utdelade bland dem, fann man dem allesammans ätande med glupsk aptit. Maten försatte dem i ett gladt humör; de begynte sjunga, prata och skämta, lika förnöjda och muntra som om Biribi befunnit sig midt ibland dem, i stället för att han låg död två mil från lägret. — Sådana hjertlösa vilddjur! Bete de sig alltid på samma sätt? frågade en fin herre, en ung målare artist, som reste i Algier för att finna ämnen för sin konstnärsverksamhet,