Dagens Nyheter – 11 november 1872, sida 2

Ordföranden i styrelsen för Södermanlands folkhögskola, br dr Levin, har anmolat oss lemna plats åt en skrifvelse, hvari hr doktorn dels reserverar sig mot ett utryck, som förekom i vårt referat af hans tal vid skolans öppnande, och dels utvecklar sina åsigter om skadligheten af att uppdraga en skiljande gräns mellan herrar och folk. Utan att för närvarande yttra sig om den senare delen af denna skrifvelse, lemnar red. ordet åt den högt aktade insändaren: Herr redaktör! . Jag beder eder vara god i eder tidning införa efterstående beriktigande i afseende på en sak, hvilken väl af många och på det hela kan s8ynas vara för en större allmänhet likgiltig, men hvarutinnen deck, för dess egen skull, rätta förhållandet bör tydliggöras. En korrespondent har till eder tidning inlemnat en redogörelse för tillvägagåendet vid öppnandet af folkhögskolan vid Bie, jemte ett kortfattadt referat af det tal, hvaruti undertecknad berörde åtskilliga ämnen beträffande folkhögskolan. Genom någon missuppfattning har korrespondenten dervid lagt uti min mun ett yttrande, som jag bestämdt vet mig aldrig hafva offentligt uttalat, nemligen att imycket motstånd emot skolan rönts, synnerligen från herremäcnenssida. Jag vidrörde visserligen de svårigheter, som mött till följd af ringare allmänt deltagande för folkhögskoleidån, emedan man uppletat farhågor och spårat vådor af läroanstaltens blilfvande verksamhet, men det bar ej kunnat falla mig in att offentligen förevita synnerligen herremännen derföre. Att ej landsbygdens förmögnare befolkning hittills så synnerligen befriimjat saken, som man trott sig ha anledning att vänta, är väl en sanning; men ingen har skäl eller rätt att derför uttala ettoffentligt klandertillmäle till denna befolkning för en sådan uraktlåtenhet. Hela folkhögskolans både tillkomst och iäroidå hvilar på frihet. Den eller de, som anse sig och de sina häfva att vänta nytta derutaf, skänka den sitt gillande och sin hjelp. Ingen kan deremot förtänkas att möjligen finna densamma för sina närmaste intressen otjenlig eller ogagnelig — och således sig sjelf icke förbunden eller villig att på den offra något, hvarvid man i detta fall ej bör telka ett afsigtligt motstånd. Man får ej ens tillägga en eller annan skämtsam anspelning på hela saken någon som helst betydelse; ty en sådan ofta hörd speglosa bevisar blott, att ej ämnet uppfattas lika allvarligt från den likgiltiges som från den för dess framgång nitälskandes sida. I egenskap af representant för Bies folkhögskolas styrelse kan jag ej neka mig att begagna detta tillfälle att från skolan och dess syften afvärja hvarje misstanke om inblandning uti detta betänkliga system att oaflåtet nagga på herremin, hvilket inom en eller annan kotterikreta på senare tid gjort sig gällande, och som hotar att besticka den medborgerliga folkandaa hos oss, på samma sätt som till en del skett i Norge. Hvilka äro herrar — och hvilka tillhöra det s. k. folket? Jag framställer denna fråga just derför, att den tär för mig, liksom troligen för mången annan, oklar — och derför att jag ej kan tro, det man vill i den tillfälliga klädviogssnitten eller lefnadsvanornas olikhet bestilmima gkilnaden. Skall denna deremot bestå uti huruvida den ena medborgaren genom en lyckligare tillfällighet fått ett lysande namn med eller utan förmögenhet eller vunait akademisk eller annan mera vårdad uppfostran genbt emot den andre, så är ju en motställning dem emelian äfven i detta fall ett oförstånd. Det borde: lätt inses att alla hafva samma intressen att bevaka uti hela samfundets sunda utveckling, och deruti att så många som möjligt vinns kunskaper och förståndsodling, med frihet att kläda sig buru de behaga, umgås med hvilka de behaga — och at: inrätta sitt lefnadssätt i evlighet med sina förvärfvade vanor. En afundsam blick från de enklare lefnadsförhållanden emot dem, som lysa för mängden, anser den förståndige vara eit alltför lumpet uppslag till den antydda klass-skilnaden. För öfrigt torde det falla rätt klart i ögonen, att eåväl bonden som arbetaren uti ett slöjdyrke alltmera för hvarje dag intaga en yttre socia! ställning, både hvad bostad och lefnadsvanor beträffar, som närmer sig till och sammanfaller med embetsmannens, stadsbons och hvad man kallar proprietirens, med några små egendomliga skiljaktigheter afriiknade. Må man då sannerligen med-ivekan fråge: hvar tic strecket som betecknar herren? Men: på: denna konstgjorda skilnad mellan herrar och folk har man lisväl fotet en hel obegriplig samhällsåsigt, hvarigenom man inångeå gång, sannolikt oftast i defr goda afsigten att komma de underlägsna till hjelv, tvärtom mned3itter dessa, till