Dagens Nyheter – 11 november 1872, sida 1

Rd 048 m-— sina kamrater; ty Lilla vännen håller dom g i styr. Cigarette helsade på officerarne, hvarefter n yttrade, vändande sig till sina stora rn: — Vi vilja hämnas honom; det är naturligt. ankrikes fana hänjger aldrig overksam, när t gäller att utkräfva räkenskap för en tapT mans död. Jag skall nog känna igen pulonen, som rymde. Förliten er på mig och ren nu tysta. Ni skrika ut er afsigt att imnas; nyss skreko ni på bröd. Fy! Biribi öll alldeles för mycket af er; ni förtjena icke sådan hängifvenhet. Ni äro hundar, ena unden färdiga att slågs om några matbitar h den andra att sönderglita en fiende. Bah! De bistra krigarne sågo uågot förlägna ut; igarette sprang upp på en kanon-lavett, hvare solen belyste hennes af harm rodnande ete. — Guds död! svor en förbittrad zuav. Hunr, säger nil Om det vore någon annan än , som vågade yttra slikt! När man lefvat m vi af halfruttet tjurkött i en veckas tid, las man en hund för det man är hungrig. — Nej, svarade Fanans väninna från sin phöjda plats, och aennes ögon antogo ett eskrifligt mildt uttryck (i sitt hjerta höll a så innerligt af dessa vilda krigsmän, sa haltbarbarer, som hon kritiserade). Nej, an är inte en hund för det man hungrar; en man är ingen bra goldat, om man be