Expeditionen från Norge för uppsökande af Spetsbergsfararne. Hårom läses i Morgenbladet: Angaren Albert, ett starkt, välbygdt skälfångstfartyg, har af regeringen blifvit förbyrdt för att göra försök att komma det på Spetsbergen infrusna manskapet till bjelp. I onedags afslöts derom kontrakt mellan departementet för det inre och rederiet. Ledningen af expeditionen är uppdragen åt kaptenlöjtnanten Otto, ett val, med hvilket man måste vara särdeles nöjd. Kaptonlöjtnant Ottos tidigare erfarenhet såsom ångbåtschef på det nordliga Norges kuster, såsom befälhafvare på kofferdifartyg under längre tid och såsom anförare för skälfångare på Grönlandshafvet, är en borgen för, att ledningen af den förestående expeditionen är i de bästa händer, Fartygets egentliga förare, den för sin raska djerfhet mer än allmänt kände Lauritz Hansen; medföljer expeditionen; han skall genom sin rika erfarenhet under många års färder på ishafvet kunna lemna kapten Otto ett välkommet och värdefullt bistånd. Albert blef i går utbogseradt till Horten för att förses med kol och andra förnödenheter och för att få sin maskin hopsatt. Fartyget anses kunna blifva färdigt att afgå tidigast om söndag, och här i staden uppköpas stora qvantiteter proviant och andra förnödenvheter af alla slag för utrustningen. Fartyget får en besättning af 20 man samt utrustas och provianteras för många månader, alldenstund det både skall medtöra proviant åt de infrusna och sjelf vara beredt på ett vinteruppehåll på Spetsbergen. När Albert väl är utrustadt, skall det enligt all förmodan icke bahöfva mer än en veckas tid för att komma under Spetsbergen. Detär dock mycket som talar för, att det på uppresan måste gå in till Tromsö eller Hammerfest för att, utom att komplettera kolförrådet, medtaga en eller flera af de ishafsfarare från dessa städer, som äro personligen bekanta med Spetsbergen. Seglatsen under den mörka årstiden under en isbelamrad kust erfordrar tvifvelsutan den högsta grad aflokalkännedom. Med expeditionen bör följa minst en, helst två läkare, och med atseendo å-provianteringen, som skall medtagas, böra grönsaker spela en framstående rol. En väsentlig del af utrustningen skall komma att bestå af raketer. Genom att uppsända sådana, som kunna gå mycket högt och hafva ett starkt sken, skall expeditionen utanför kusten kunna signalera sin närvaro till de möjligen i land varande, hvilka i Spetsbergens drifved hafva material för att genom ett brinnande bål visa fartyget, hvar de befinna sig. Blifver expeditionsfartyget fast i isen och fryser in, kan det genom att dagligen uppsända raketsignaler möjligen äfven finnag af de sökta, om dessa skulle vara stadde på vandring utmed kusten. Det är naturligt, att expeditionen anställer sin första undersökning vid Isfjorden, hvarest det finzes en svensk proviantdepot och dit det icko är osannolikt att i alla händelser en del af det infrusna manskapet begifvit sig. Det är en expedition af egendomligt slag, denna, som nu utrustas till vinterseglats i de arktiska farvattnen. Det är ett företag, som förat icke har något motstycke. Vi vilja icke uppräkna alla de faror, som expeditionen sjelf är hotad af och som till fullo kunna sättas i bredd med dem, som de isfrusna hafva att möta, om de också äro af ett helt annat slag: å ena sidan farorna i isen på hafvet och i mörkret, 4 andra sidan fasta landet under fötterna, men brist på lifsuppehälle; men vi vilja uttala våra bästa önskningar för expeditionehs framgång och för de raska män, som vilja våga en dust för att frälsa sina medmenniskor från nöd och fara. Ryktesvis berättas, att kontraktet med staten går ut derpå, att den summa, staten ikläder sig för ångfartygets haveri, är 100,000 riksdaler. Ut gången af en dylik expedition är enligt dess nator tvifvelaktig; men vi hatva icke förnummit mer än en känsla hos allmänheten, den, att det är en pligt att göra försöket. Hun dra menniskor, utsatta för att omkomma af hungersnöd och brist på vinterbeklädnad i det eviga mörkret på Spetsbergens breddgrad, och deras tamiljer i hopplöshet och förtviflan, väga för hvarje varmt kännande, hvarje menskligt sinne mera än afseendet på de icke obetydliga och möjligen förspillda kostnaderna, Högt vedpris. Vi hatva nu kommit der