Dagens Nyheter – 11 november 1872, sida 1

-— 040 -— sjelf mot tre araber, som öfverfallit honom. De ville bemäktiga sig provianton, och Biribi sökto drifva dem tillbaka. så vidt det var honom möjligt. Jeg var på ett alltför långt afstånd för att kunna hinna lemna honom någon kraftigare bjelp; men jag skrek så högt jag förmådde, för att skrämma bazditerna, och sporrade min häst. Araberna hörde mig, och Biribi hörde mig ockeå; och han rusade på dem gom en tiger, lifvad som han blef af hoppet om snar undsättning. Två af fienderna föllo döda till marken, och den tredje fann rådligast att taga till flykten. När jag kom fram till stället, låg Biribi öfver de döda bofvarne, och han hade väl ett dussin sår så visst som ett. Han såg upp och kände igon mig. YCÄr det du, Cigarette?4 frågade han. Han kunde knappt tala, ty blodet stockade sig i halsen på honom. Vänta inte på migX, fortfor han; jag är allaredan död. För i stället åsnorna till lägret så fort du kan; goldaterna tycka nog att jag dröjer för länge. — Biribi var alltid en bra gosse, mumlade de lyssnande krigarne; de glömde gin hunger, medan de hörde på denne sorgliga berättslse. — Ah, Snapphanar! han tänkte mera på er än ni förtjena, varen derom öfvertygade, schakaler! Jag släpade honom till en närbelögen bergshåla, för att icke hetten skulle besvära honom. Han hade rätt, då han sade, att han redan kunde betraktas såsom död. Aldrig har UNDER SKILDA FANOR: Gö.