Dagens Nyheter – 9 november 1872, sida 2

Länsstyrelsen i Vesterås och dess femårsberättelse. Som bekant torde vara, åligger det k. befhde ide särskilda länen att hvar och en för sitt län hafva till civildepartementet inlemnat sina 8. k. femårsboerättelser senast före utgången af året näst efter den period, hvilken dessa berättelser omfatta, således för perioden 1866—1870 sist före slutet af år 1871. Visserligen finnas åtskilliga länsstyrelser, de der dröjt härmed en eller flera månader, men den som sist hunnit blifva färdig med sin berättelse, nemligen Göteborgs, har dock redan för ganska länge sedan fullgjort sitt berörda åliggande. Deremot synes styrelsen i Vesterås län mer än tillbörligt är hafva härutinnan gjort sig till regel festina lente; ty ännu den 7i denna månad var någon sådan berättelse från bemälde styrelse till civildepartementet icke inkommen; och detta oaktadt, såsom vi hafva oss bekant, styrelsen icke saknat påminnelser från dem det vederbör att i omförmälda hänseende ställa sig gällande författningar till efterrättelse. Många med oss undra just hvad orsaken kan vara till detta snart årslånga dröjsmål, Hafva månne under ifrågavarande period några genomgripande förändringar inom detta län egt rum, hvilka kräfva en så lång tid för att utredas och beskrifvas? Dock, härom har intet försports. Eller har länets höfding ännu, efter 3 3 4 års förlopp, icke hunnit sätta sig in i länets förhållanden? Men i sådant fall kunde han ju taga till hjelp sin sekreterare, som en lång följd af år innehaft sin befattning och derjemte ju är känd både för kunskapsrikedom och drift. Eller månne vederbörande kronofogdar och häradsskrifvare försummat lemna länsstyrelsen erforderliga upplysningar? Men då faller ju ändå ansvaret på länsstyrelsen, hvilken icke, såsom gig bör, tillhåller sina underordBade tjenstemän att fullgöra hvad på dem ankommer. Skulle emellertid ingen af dessa mildrands omständigheter i förevarande hänseende vara för handen, så låter ingen annan anledning tänka sig än en högst klandervärd försumlighet å länsstyrelsens sida; och det skulle icke förundra oss, om den person, som har sig ålagdt att tillse, det lagar och författningar af embetsmyndigheter efterlefvas, funne sig föranlåten att härutinnan vidtaga kraftiga åtgärder, enär det visat sig, att länsstyrelsen hittills Cgjort en konst i vänliga uppmaningar.