Dagens Nyheter – 8 november 1872, sida 3

KRAJREJEVACZ den 7 november. Skuptchinan har i dag afslutats. Hvarjehanda nyheter. Varnande exempel. För ungefär en månad sedan spridde sig i Berlin den underrättelsen, att tvenne unga döttrar till en rik f. d. bankir, vid namn Stauffenberg, plötsligen rymt sin kos med en preussisk gardeslöjtnant, Bernhard von Hafften. Man hviskade om, att de ur sin faders kassakista medtagit en betydande penbingesumma, man ville till och med veta, att de med en sällspord cynism underrättat honom om sin kärlek till löjtnanten, med hvilken de nu befinna sig på resa till Saltsjö-staden. Denna utomordentliga historia väckte en oorhörd sensation i kejsarestaden och den olycklige fadren hemsöktes inom kort af en mängd tidningsreferenter. För en af dessa framlade han med den största oförbehållsamhet följande ata: Jag är enkling och nu 62 år gammal, Jag har förut varit hufvudman för en betydande bankfirma, men drog mig år 1867 helt och hållet ifrån affärerna för att i ro pjuta af lif vet, Min hustru dog år 1869. Vi hade två barn, båla flickor — Addle och Ida. De voro helt unga och mycket vackra, och jag sparade ingen kostnad för att gifva dem en fulländad uppfostran. Do vitsord, de erhöllo af sina lärarinnor, voro i hög grad smickrande, och då jag och min stackars bortgångna hustru år 1867 införde dem i sällskapslifvet, blefvo de allmänt beundrade för sin skönhet, sin älskvärdhet och sitt, fina, taktfulla uppträdande. r 1868 blef Adåle bekant med den unge herr von Hafften, hvilken då ännu tjenstgjorde såsom -sekundlöjtnant i preussiska armån, och från den dagen har min ålderdom blifvit härjad af de våldsammaste stormar. Om den manhaftige martis-sonen också icko genom sina argumenter lyckades omvända mig till en friare uppfattning af qvinnans rättigheter, så gjorde han dock utan tvifvel ett djupt intryck på mina stackars döttrars åskådningssätt. Adele fattade till honom en eldig kärlek, och jag trodde, att äfven Ida gerna såg honom, Han iofann sig nästan dagligen i vårt hus, och flickorna visste ingetiting roligare än att sitta i förmaket och samtala med honom. OQO, de förvillade! År 1870, när kriget utbröt, måste löjtnanten följa sitt regemente till Frankrike, och afskedet från honom syntes nästan krossa de stackars flickornas bjertun. Jag måste erkänna, att han slogs som en karl. Vid Gravelotte blef han svårt sårad, och vid sin återkomst till Berlin i juni år 1871 belönades han med Jernkorset. O, med hvilken värma Addlo och ida åter helsade honom! Båda omfamnade och kysste honom under de mest okonstlade tröjdebety gelser. Det tidigare förtroliga förhållandet återinträdde, och snart började jag hysa ällvarsamma farhågor. Jag hade ett allvarligt samtal med min dotter Adele och frågade henne uppriktigt, om hon ville gifta sig med löjtnanten. Hon rodnade, slog ned sina ögon och bekände blygt; att dette var hennes hjertas innersta och lifligaste åstundan. Jag uppsökte derefter löjtnanten och sade honom, att om han ville taga min äldsta dotter till hustru, så vore jag beredd att helsa honom som min svärson. Jag hade penningar nog för oss alla, och för att förebygga allt otillbörligt prat om löjtnantens besök i mitt hus, ville jag att förlofningen genast offentliggjordes. Löjtnanten tycktes höra mina ord med den mest gränslösa förtjusning och ilade genast ut för att, som han sade, trycka sin älskade till sitt hjerta, Han stannade: länge med Adde i salongen, och mot aftonen gjorde han en promenad med henne och Ida. Hvart de styrde sina stog, anade jag icke då; sedermera har jag erfarit, att de gingo för att åhöra den förryckte mormonkommissarien Jansens föredråg — han som några månader förut i Rostock dömdes till 25 par prygel. Denne liderlighetens apostel synesha helt och hållet förvridit hufvulet på löjtnanten och hos honom väckt den tanken till lif att fly till Amerika med mina två flickor, hvilka båda utan den ringaste afundsjuka älskade honom med passion, Jag vill vara kort. Morgonen efter löjtnantens förlofning med Adtle kom en tjensteflicka, full af ångest, inspringande, just då jag skulle slå mig ned vid frukostbordet, .och ra pado till min stora förskräckelse: Fröknarne ha försvunnit! Om en huggorm stungit mig, skulle jag icke ha varit fortare på benen än jag nu var. Jag ilado till flickornas -sofrum. Bäddarne voro orörda, men på bordet. lågo två biljetter, adresserade till mig. Med darrando hand vecklade jag upp den ena och läste: Dyre. fader: Jag. måste lemna dig. Jag älskar Bernhard von Hafften mera än mitt Nf, och Ida älskar honom också lika högt. Hon följer oss till dan nva verlden der incvanting ctår ; vägran