Dagens Nyheter – 8 november 1872, sida 2

Studenterna i Lund hafva mot en af universitetets professorer, mot hvilken de ansågo sig hafva skäl att hysa missnöje, gjort en allvarlig demonstration, hvarom det från den skånska lärdomsstaden skrifs ves den 3 dennes till Aftonbladet följande: För några år sedan blef en docent vid särdeles unga år utnämd till professor Hans fordringar på studenterna voro till en början temligen anspråkslösa, men hafva sedermera ökats i en oproportionerlig och betänklig grad, så att de framkallat ett allmänt missnöje, som för några dagar sedan gaf sig luft. Detta skäl var emellertid ingalunda det verksammaste att framkalla den opivionsyttring, vi skola omnämna. Då ett universitet är en allmän bildningsanstalt, är det ock en berättigad fordran att dess lärare ej sakna någon af den allmänaa bildningens nödvändigaste faktorer — således först och främst folkvett och höflighet. Derom har emellertid samme professor visat sig alldeles okunnig och har med högst få undantag bemött de studenter, som nödgats besöka honom, med ohöflighet och råhet. Ett annat fel hoshonom, för studierna det betänktigaste, är, att han flera gånger nekat att anställa tentamina, utan att på tillfrågan hafva bebagat anföra skäl för sin vägran. . Det af dessa skäl framkallade missnöje, som tillika egde åtskilliga lärares moraliska understöd, kom till utbrott den 1 nov. Genom anonyma anslag dagen förut var studentkåren kallad till allmänt möte, och den infann sig nästan mangrant. Om föremålet för demonstrationen var man fullkomligt ense. Deremot ej om sättet. Man ansåg visserligen, att pereat istel, ehuru akademiskt, ej var fullt lämpligt för våra dagar, men deremot trodde många, att en finare och värdigare opinionsyttring ej skulle af vederbörande kunna senteras. Öfverläggningen om detta ämne var en af de lifligaste och skarpaste, som på länge hållits å akademiska föreningen. Den ene talaren aflöste den andre med förunderlig ifver, skäl framdrogos och lidna oförrätter omtalades. Pereat! Pereat! Ordf. docenten Gustrin hade svårt nog att hålla de eldiga sinnena och den rätmätiga harmen inom vederbörliga grävser. Efter denna heta debatt, som räckte 11, timme, förenade man sig om det beslut, att studentkåren skulle maugrant afgå till den nämde professorns bostad. hvarvid en deputation af fem studenter skulle på studentkårens vägnar för honom uttala sin önskan om måttlighet i fordringar samt dess uttryckliga begäran att hädanefter komma i åtnjutande af den höflighet och humanitet, som hvarje man har rätt att fordra. SMan begaf sig åstad. Omkring 500 studenter deltogo i tåget, men vid ankomsten till aans bostad befanns han ej vara hemma. Denna oförutsedda omständighet föranledde det beslut, att hrr deputerade: skulle söka träffa professorn, underrätta honom att studentkåren önskade tala med honom gamt bedja honom utsätta någon tid, då detta samtal kunde ega rum, hvarom då studentkåren skulle underrättas. Detta uppdrag wförde zdeputerade, hsilka dock gingo utöfver det erhållna uppdraget, i det de förehöllo professörn hans uppförande, utan att studentkåren var närvarande, fåsom aftaladt var. Den 2 november randades, spänningen var, om möjligt, änvu större och det till kl. 3 i Föreniogens festsal anslagna mötet till trängsel besökt. Doc. Gustrin valdes till ordförande. Dr Sörensen, deputationena talman, afgaf derefter el berättelse öfver gårdagens samtal med professorn, enligt hvilken denne gjort åtskilliga medgifvanden inom alla klagopunkterna. Han började vid deputationens besök med ett höfligt emott gande och en tacksägelse för det värdiga sätt, hvarpå studenterna framställt sina anmiärkningar, och sade sig väl bafva baft aning om, att missnöjet hållit på att visa sig under en annan obehagligare form. Beträffande kurserna hade nog en viss missuppfattning (!) gjort sig gillande från studenternas (?) sida, och för att förekomma denna för framtiden bestämdes approbaturskursen närmare, hvarvid pågön nedsättning och jemkning företogs, hvarom man lofvade att på en af sina närmaste föreläsningar, hvilka han ej heller lävgre ville anse obligatorisks offentligen redogöra. SDerefter förekom frågan om oböfligheten, den egentliga brännpunkten, hvarom opposiiionen rörde sig. Professorn beklagade, att hans sätt var något tvärt (!) och afgaf ett slags förklaring öfver hvart och ett af de fakta, som fråmdrogos. Nog af, för de fleste tycktes han nog mycket betona otillräkneligheten hos den mindre förekommande och intagande individualitet, hvarmed naturen begåfvat honom, men tycktes glömma, att hvarje individ ovilkorligen måste åtal sin individualiret påverkas af och ändras i enlighet med det rättas och tillbörligas fordringar, isynnerhet då det gäller en offentlig embetsrans uppförande emot dem, med hvilka han har att skaffa. Såvidt vi rätt konde förstå hrr deputerade, fick man dock af professorn intet löfte om förbättring härutinnan för framtiden. Några mer eller, mindre tillfredsställande förklariogar gåfvos äfven öfver vägrade tentamina och slutet af dr Sörensens anförande blef, att han aånsåo att man för denna gång borde låta sig