Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 1

stodo; deras munnar fylldes med fygsand, deras törstiga strupar förtorkades alltmera, och deras ögon förblindades af krutröken; och dock slogos de rastlöst ända tills de dignade ned, träffade af en kula eller ett sabelbugg. Zuaverna och tiraljörerna kunde, tack vare sin position, reda sig någorlunda bra, men jägarne voro värst deran, från alla håll ansattes de af den mångdubbelt starkare fiender, och, afstängda från sina kamrater som de voro, hade de endast sin egen styrka, sitt eget mod att förlita sig på. Också stredo de som lejon. Men ohygglig var den förödelse, eom anställdes i deras leder. Sqvadronchefen hade blifvit ibjälskjuten genast vid första anfallet; och efter hand hade derefter samtliga officerarne afdagatagits medelst väl måttade sabelhugg, ty araberna med sina skarpa ögon sågo snart hvilka det bäst lönade sig att förpassa till evigheten. Till sist återstod blott ett ringa fåtal krigare af hela den ståtliga sqvadron, zom vid dagens inbrott med så mycket hjeltemod skyndat fienden till mötes. I spetsen för denna lilla bop finna vi Cecil. Två hästar hade blifvit dödade under honom; och han bade kastat eig upp på en trodje gångare, hvilkens ryttare stupat. Hans hufvud var obsetäckt, bans uniform göndersliten samt drypande af blod, och bans ansigte och händer voro svarta af rök och krut. Han kunde icke se på två alnars afstånd, han kunde icke