Dagens Nyheter – 1 november 1872, sida 1

Björnstjerne Björnson har i dessa dagar blifvit hårdt anfallen af de flesta tidningar i Danmark, ty han har dristat säga danskarne att deras eget ihärdiga upphetsande mot tyskarne är orsaken till att dessa icke våga till Danmark återlemna norra Slesvig, förrän det ställes garantier för att dervarande talrika tyska bebyggare blifva skyddade mot följderna af de der upphetsningarne. Det är icke att undra på att en del danskar tager sig nära af sådana ord. Vane, gom de varit, att lång tid herrska öfver Holstein och Slesvig; uppretade deröfver att största delen af dessa hertigdömens befolkning gjort uppror och sökt frigöra sig från danska väldet; uppfödde i att anse dem för rabulister, hvilka icke blifvit nog strängt straffade, ha dessa danskar -— de som kalla sig skandinaver och nationalliberala — svårt att fatta att det kan gifvas en möjlighet att danska styrelsen någonsin handlat orätt mot holsteinarne och slesvigarne, eller att en oväldig person, en som hvarken tillhör Danmark eller hertigdömena, kan hafva rätt, då han lägger någon del af skulden till det nuvarande förhållandet på Danmarks axlar. Emellertid är Björnstjerne Björnson icke. den förste, icke den ende som sagt dan skarne att de burit sig oklokt och orätt åt med afseende på de nu från dem skilda hertigdömena. Andra hafva fästat danskarneg uppmärksamhet häruppå i mycket tydligare ordalåg. De hafva härvid icke vändt sig mot danska folket såsom individer, utan mot danska folket såsom stat. De hafva föreställt det att hertigdömena, och särdeles Slesvig, borde behandlas med större humanitet och rättvisa än som skedde. De hafva gjort detta redan förr än det krig utbröt, som beröfvade Danmark hertigdömena, och då danska regeringen antingen alldelesicke eller ock allt för sent lyssnade till deras råd måste den väl, åtminstone i en viss grad, anses saker till utgången. Vi skola nu anföra några bevis på huru oväldiga makter ansett Danmark hafva felat. I en depesch till svensk-norska ministern i Köpenhamn, grefve Wachtmeister, skrifver utrikesministern, grefve Manderström, den 14 mars 1861: sTit. känner h.-m: konungens åsigt beträffande de åtgärder, hvilka synas honom höra vidtagas för. att komma till en definitiv och för Danmark gegnelig uppgörelse af den tvistefråga, hvilken gedan så långt tillbaka förefinnes emellan detta konungarike : och tyska förbundet, samt att för framtiden betrygga upprätthållandet at danska monarkiens integritet; och Tit. har mer än en gång haft tillfälle att utveckla dessa åsigter för kungl. danska regeringen. De råd, son hm: kobungen sålunda låtit gifva, hafva hvilat på en allvarlig. och vänskaplig uppfattning af de svårigheter, hvaruti denna regering sig befunnit, äfvengom på en uppriktig öfvertygelse att den enda bot, som häremot stode att fipna, vore en afgörande åtgärd, hvarunder de tyska hertigdömena blefveställda. .under en administrativ styrelse, fullkomligt.skild från konungarikets och Slesvigs. Danska regeringen har med vilvilja upptagit dessa råd och bar synts oss öfvertygad om att de voro förestafvade af det mest vänskapliga och oegennyttiga intresse; — men har icke ansett sig kunna följa dem. Vi hafva yrkat derpå så långt det tillbörliga och den aktning, som vi tro skyldige hvarje oberoende stat, hafva tillåtit ocg,