Dagens Nyheter – 25 oktober 1872, sida 2

skett dagen förut . . . Vi skola nu höra vittnena. (Till det främst stående af dessa.) Hvad vet Romanelli? Romanelli. Jag såg en mängd folk springa Nybrogatan framåt, åt Tyskbagarbergen till, och jag följde efter. Vid framkomsten fann jag Bandelin sittande på en sten och i närheten af honom lågo två små barn i sitt blod, utsträckta å marken, Två bergsprängare höllo i Bandelin, hvilken högljudt yttrade sin önskan vara den, att barnen nu vore i himmelriket. Ordf. Hade han någon knif i handen? Vittnet. Nej, det såg jag inte, men armarne voro sönderskurna på honom; detta oaktadt satt han med händerna sammanknäppta, i en bedjande ställning. Ordf. Hvad gjorde ni då? Vittnet. Jag sprang genast för att söka polis och påträffade straxt poliskonstapeln Edler, hvilken medföljde till platsen. Ordf. Syntes barnen vara vid lif?... Rörde de på sig? r Vittnet. Nej, de lågo som döda. Ordf. Hvad vet ni vidare? Vittnet. Jo, så sprang jag till vaktkontoret och skaffade flera poliskonstaplar, droska och fältskär . . . Barnen fördes härefter upp i huset nr 14 Tullgatan af ett par fruntimmer och straxt derefter Bandelin till vaktkontoret:. Ordf. YttradelBandelin något vid tillfället? Vitinet. Ja, han sade: jag har tagit två konjakar, för att jag skulle kunna görat bättre. Ordf. Sade han ingenting mera? Vitinet. Han tillade att han gjort hvad som skett i förtviflan öfver att ej ha rum för barn, hustru och sig. Ordf. (till Bandelin). Bandelin, det är förskräckligt det här .. . Bandelin (med tårar i ögonen). Jaa. Ordf. Var du vid dina geinnens fulla bruk vid tillfället? Bandelin. Ja, det var jag. Ordf. Det är besynnerligt ändå att ej kunna bära-en sådan, må vara olycka, men dock jemförelsevis så ringa. Bandelin. Jag tyckte inte den var så ringa, jag. Ordf. Var det ditt fasta beslut att döda barnen? Bandelin, (i bestämd ton). Ja. Ordf. Berätta nu från början huru detta kom att ske. Bandelin. Jo, sedan jag förgäfves sökt få hyra rum på flera ställen, gick jag den 2 oktober till polisöfverkonstapeln Bergsköld och frågade om han ej kunde skaffa mig ett, men han svarade nej; då blef jag utom mej och... Ordf. Har du haft någon känsla för dina barn? Bandelin (med af tårar qväfd röst). Ja... mycket öm. Ordf. Tror du att deras lycka beredts-på det sätt du anordnat? Bamdelin. Jagitrodde det. Ordf. Hur gick det till, då du aflägsnade dig från Hemmet med barnen? I Bandelin. Jag gick hem till min hustru och sade att jag fått rum för mej och barnen: Ordf. Nå, frågade inte hon, om hon kunde få bo på samma stille? Bandelin. Jo, det gjorde hon, men jag svarade, att i det rummet fanns endast plats för mig och barnen. Ordf. Nå, så begaf nieriväg med barnen... Huru gamla äro de? Bandelin. Det yogsta tre år och det äldsta fem år. Ordf. Vidare... Ni gingo, säger ni? Bandelin. Ja, vi gingo Jungfrugatan framåt, och då vi skulle passera en krog, tänkte jag: nej, du får lof att ha dig en konjak att styrka dig med tör att kunna fullborda ditt förehafvande, och så gick jag in, lemnande barnen utanför. CR Ordf. Det afhörda vittnet har sagt att du omtalat dig ha tagit två konjakår. Bandelit. Det är nog sannt, för när jag kom ut tyckte jag att en konjak var för lite och gick så in och drack en till. Ordf. Blef du yr i hufvudet? Bandelin. Nej. Ordf. Så tog du barnen med dig och begat dig uppåt bergen . . . Frågade barnen hvart du skulle taga vägen? Bandelin. Nej. Ordf, När du kom till berget, hvem misshandlade du först? k Bandelin. Det yngsta (vändande ansigtet mot väggen, med darrande röst)... Jag... jag kysste dem först, sedan... ja, sedan skar jag dem. Ordf. Skreko de? Bandelin. Ja, däe skreko: snälla pappal... aj, aj, aj! Ordf. Hur skar du dem? Bandelin. Eh skårra på hvar arm och sedan mig sjelf på båda armarne: Ordf. Då du höll på med yngsta barnet, satt det i ditt knä? Bandelin. Nej, båda barnen suto bredvid mig... Jag fattade först tag i let minsta barnet och skar det i båda armarne och ögonblickligt derpå skar jag det andra, så att båda föllo tillmarken? Ordf. Det var då din bestämda afsigt att mörda dem? a Th Ar