Dagens Nyheter – 25 oktober 1872, sida 1

värde, hvaremot Holländaren temligen allmänt anses för W:s svagaste produkt. Men, som sagdt, äfven denne har några bättre partier, särdeles i andra akten: spinnerskans chör, frisk vch egendomlig; Sentas ballad, värd ett bättre ämne; Dalands hurtiga solo med sitt intressanta fiolinackompanjemang, m. m, I tredje akten har Erik en rätt vacker cavatina, äfvensom, tillsammans med Senta och holländaren, en liten trio som är värd att höras. Holländarens dystra slutsång skulle göra mycken verkan, om han icke hela pjesen igenom låtit höra ett psalmodiserande lamentabile; som snarare ger bilden af en fördömd skolkantor än af en förhexad sjöbjörn. — Det öfriga består mestadels af musikaliska kruditetor. Wagner motarbetas mycket af sina libretter, dem han har den svagheten att sjelf författa. Han saknar ej en viss förmåga i språk och vers, men inblandar tillika en ganska betydlig qvantitet af sentimental svulst utaf den äkta tjocka tyska sorten, som för det musikaliska uttrycket är så förderflig. Den franska kritiken sade om Tannhänser: en sådan librett skulle förderfva den bästa musik, och en sådan musik förderfya den bästa librett, och rörande den holländska spökhistorien skulle väl omdömet knappast utfallit särdeles blidare. Den romanlika förtrollning som eftersträfvats, slår öfver i sentimental vidskepelse och tragikomisk effekt. Bifigurerna äro rätt friska och underhållande, men de båda hufvudpersonerna presentera de ledsammaste jemmerbilder. Holländaren sjelf är en komplett echevalier de la triste figure, och Senta ett mellanting af helgon och idiot (troligen emedan båda arterna äro så närbeslägtade). Hon har förälskat sig i ettgammalt porträtt som föreställer detintressanta skepparspöket, men då detta föremål blott är en abstraktion, så är hon ock betänkt på det mera reela och har en hederlig jägare (Erik) i reserv, som ej anar något försåt. Men när spökelset uppträder såsom solid figur, är Erik öfyverflödig och afekedas utan vidare. De älskandeg möte är värdt att se: båda falla nemligen i en starrkramp som håller dem orörliga, man vet ej huru länge, till sjor förvåning för fadren, som vid sitt inträde finner dem mållöst stirrande på hvarandra såsom ett par kinesiska pagoder. Slutligen fastnar den hulda för båda fästmännen dem hon dragit vid näsan; Erik gör sllarm och BSenta söker att på godt maner komma ifrån honom, hvarvid holländaren mister tålamodet och återvänder till sitt fartyg; men BSenta tar sitt parti och . hoppar efter i sjön. Båda (jemte fartyget) gå till botten, men uppdyka åter några ögonblick i form af förklarade andar, och denna sublima transfiguration slutar äfventyret. Det hela är, med ett ord, en äkta skepparhistoria, som man träffande liknat vid Ulysses von Ithacia, och man märker att den gamle Holbergs gissel ännu lika grundligt drabbar dårskaperna oaktadt deras nya förklädnad. Stycket ges med vacker uppsättning och i öfrigt förtjenstfullt, hvilket ock af publiken rättvisligen erkännes, Hr Arlberg ger titelrolen con amore och använder sin utmärkta dramatiskt-musikaliska talang på ott sätt som vore värdt en bättre sak. Egentligen är hans sång för fin, samt i de djupare lägena något svag; detta parti fordrar