Dagens Nyheter – 24 oktober 1872, sida 1

—-— 440 Afrikas torra, ofruktbara slätter; ett menniskolif räknades här för en obstydlighet, och när det väl slocknat, tänkte ingen på att det någonsin existerat. Men Cecil sörjde djupt sin kamrat Lon Ramon; och då han nu begaf sig från hans dödsläger, frågade han sig med en känsla af otålighet, hvarför ingen beduias kula, ingen arabisk sabal ännu afslitit hans egen lifstråd. Det var nu qväll — en festligare qväll än vanligt, ty öfverallt voro husen smyckade med långa rader af kulörta lyktor, och här och der såg man förnämligare byggnader illuminerade med stor prakt och lyx. Larmet, glädjen, musicerandet på gatorna, de efter nöjen jägtande folkhoparne, allt detta lif som omgaf honom, tjenade endast till att göra minnena från hans ungdoms dagar, hvilka nu med oemotståndlig makt trängde sig på honom, ännu bittrare och hans nuvarande sinnesstämning ännu bedröfligare och tröstlösare. Då han passerade ett af kafberna, ett ställe der officerarne vid hans regemente vanligen brukade ha sivt tillhåll på lediga stunder, varseblef han Cigarette. En krans af blå, röda och hvita lågor flammade ofvanför hennes hufvud, och en stor trefärgad fana svajade från balkongen der hon stod. Framför sig på en stol hade hon en mängd konfektyrer och skorpor, som hon kastade ned midt ibland folkmassan derutanför, under det att hon sjöng med glädtig stämma, då och då görande ett