Dagens Nyheter – 24 oktober 1872, sida 1

vinna min själ; och i samma mån hennes bild framträdde allt tydligare på duken, uppgick mitt eget lif i hennos, så att jag till sist lefde endast genom hennes andedrägt. Hvarför tog hon mitt lif? Hon hade ju förut så många i sitt våld. . Hon befallde med, oinskränkt makt öfver högt uppsatta, rika, förnäma män; och dock gaf hon sig ingen ro, förrän hon särkt sig ned från sin höjd för att bland sina elafvar upptaga äfven den fattige målaren, som egde ingenting på jorden utom sin förmåga att glädjas åt solen och daggens perlor och morgonrodnaden, hvilken förmåga ju också är foglarne under himmelen förunnad. . Det syntes väl att detta oupphörliga talande mattade honom i högsta grad, och att han ibland var nära att qväfves; men icke desto mindre fortsatte han ifrigt sin berättelse, under det att hans ögon vero oafvändt fästade på den hvita väggen framför honom, likasom aftecknade sig der för hans själs blickar den tjusande bilden af denna sköna qvinna. — Hon var förnäm... hennes namn behöfver jag ej uppgifva... hon lefver ännu. Hon var föraktlig ; men jag märkte det icke, förrän det var för gent. Huru kommer det sig, att man aldrig är så djupt betagen, som då man hyser en kärlek, hvaraf man måste föras till branten af ein undergång? Huru förklara att det hjerta, som är rent, aldrig förmår väcka i vårt eget bjerta samma starka passion, som