Dagens Nyheter – 23 oktober 1872, sida 1

tungt. Hon hade afstått från all festens glädje för att vaka öfver hans döende vän; och henpes belöning härför hade varit att höra honom tala om denna aristokratiska dams gåfvor — hvilka kostade henne ingenting annat än besväret att gifva en befallning till sin betjening — såsom vore de bevis på en godhet, jemförlig med englarnes j himmelen! — Kunäfveln! mumlade hon, sedan hon kommit ut på gatan, och hennes hand omfattade hårdt pistolkolfven. Chaffaurbes eller Acbmet, hvilkendera af dem jag talar vid, skulle när som helst kasta ett glas af hennes vin i ansigtet på honom och nedlägga honom död för mina fötter. Hvarför befaller jag dem icke att göra det? Ah! I detta ögonblick skulle hon ha varit i stånd till att skjuta ibjäl honom utan en sekunds besinning. Lyckligtvis följde storm och solsken på hvarandra med elektrisk hastighet i. detta lifliga sinne. Det var svartsjuka som nu för tillfället regerade henne, utan att hon sjelf visste deraf; men andra intryck af gladare natur skulle snart förjaga det elaka lynnet... — Ni gjorde henne ledsen, Victor, sade Ramon, sedan hon lemnat rummet. — Det vill jag inte tro; jeg vet mig icke ha yttrat något, som hon hade skäl att bli förtretad öfver, svarade Cecil. Det är omöjligt att förstå sig på denna nyckfulla varelse. Ett barn — en soldat — en dangös — en