Dagens Nyheter – 22 oktober 1872, sida 1

Kungl. operan. Donizetti är såsom komiker odödlig, men som tragiker deremot ganska dödlig, hvilket visar sig genom rätt märkbara symptomer. Hans opera seria är redan en lefnadstrött matrona, hvaremot hans buffa alltjemnt lefver ett lif, så friskt och blomstrande som någonsin, Den ton af finaste elegans, som genomgår dessa glada produkter, föråldrag ej, emedan den är naiv och nationel, Äfven La fille du regiment (skrifven för Paris) befinner sig ännu alltid i oqvald besittning af sin lyckliga sceniska position, den hon också icke så lätt låter fråntaga sig. Alla våra första sångerskor ha glänst i Maries parti, och senast har äfven vår ypperliga Signe Hebbe framställt denna intressanta qvinliga Proteus, sammansatt af soldatesk hurtighet och fint behag. Marie tillhör icke egentligen fröken Hebbes genre, men sångerskan är sjelf en feminin Proteus, som eger gåfvan att förvandla sig i hvilken personlighet som helst och med de lifligaste färger försinliga hvarje bild, som författarne diktat. Sålunda framställer hon en karakter med den oföränderliga grundtonen af godhet och qvinlig finhet som öfverallt genomskimrar; men på ytan röra gig i alla humoristiska färger dessa nycker, upptåg, egensinnigheter, hviska en bortskämd tärna förstår att variera i så oändliga nyanser. Så uppfattar fröken H. partiet och förstår att med en beundransvärd takt förädla den uppsluppna humorn.) Lika sannt och naturligt gör hon öfvergångarne till de känslofulla momenterna y; man känner att de tillhöra kärnan af personens väsende. Verldsdamen i andra akten är i grunden densamma som den sjelfsvåldiga bytingen i första, och denna enhet förstår konstnärinnan med stor finess att åskådliggöra. Med ett ord, sång och spel förena sig att gifva en med enhet i grundtonen och mångfald inyanserna genomförd karaktersbild. Då koloraturen icke är fröken H:s egentliga fack, hade hon förenklat åtskilliga af de broderade kadenserna, hvarmed dock i sjelfva verket ingen stor skada skedde; i en framtid blifva de ändock urmodiga. I början tycktes sångerskan ännu vara något besvärad, men detta gaf sig snart; i första duetten t. ex. skulle man önska den långa drillen mera energisk. Men fröken H. tycks i allmänhet hysa en visserligen alldeles ogrundad farhåga för drillen. — Såsom glanspunkter i fröken H:s sång nämnas cavatinan i första finalet, hvars båda kupletter hon ger med olika nyans i Föredrag och aktion; den stora terzetten och arian i andra akten, m. m. — Den lilla förträffliga trion i samma akt gick utmärkt; dock bör pianissimot ej göras alltför svagt, emedan det lätt blir ohörbart. Denna mästerliga komposition, som vore värdig en Mozarts penna, men förr passerat spårlöst, hördes med förtjusning och begärdes da capo, hvilket dock ej efterkoms. — Fröken H. vann stor framgång, såsom förut omnämts. Hr Janzon blir utan tvifvel nästa gång en utmärkt BSulpice och hade, egentligen i andra akten, redan nu ypperliga momenter; eljest syntes han denna gång stundom ännu något ofri. För öfrigt egnar sig partiet ) Den mustiga kraftyttringen: nå, anfökta och regera, är för grof. På franska låter idet vissorligen annorlunda, och man bör söka gifva det svenska uttrycket en motsvarande ton.