Dagens Nyheter – 18 oktober 1872, sida 2

TT vvs a ni blef soldat, bragtes ni icke på fall genom ert ädelmod? — Ämnar ers nåd köpa denna lampa? yttrade Cecil, undvikande att svara på muhamedanens fråga... I hela Algier fins ej en pjes af detts slag, som är så vacker. Lampan nedtogs, och samtalet rörde sig cedan om denna. — Får jag bära henne till er vagr, min fru? frågade Cecil, sedan hon köpt den amma, och då hon gjorde min af att aflägsna sig. En jakande åtbörd med hufvudet var hennes enda svar. Hon kände sig mindre nöjd med sig sjelf, för det hon konverserat så mycket med en simpel jägare uti en mohrs handelsbod. Detta var icke riktigt öfverensstämmande med hennes värdighet, tyckte hon. Emellertid erfor hon för korporalen ett ofrivilligt medlidande; en önskan atttjena honom rådde fortfarande i hennes själ, och hon visste icke sjelf hvarför. — Vänta, monsieur Victor, sade hon när han stängde hennes vagnsdörr. Jag mottog era schackpjeser i går som en gåfva, men ni förstår väl att det är omöjligt för mig att behålla dem på sådana vilkor... Ett moln af ledsnad lägrade sig på hans panna. — Låt då era hundar bryta sönder dem, min fru. Jag vill ej ha dem tillbaka. — Ni misstager er... jag menade ej att jag skulle skicka igen dem till er. Men jag