Dagens Nyheter – 18 oktober 1872, sida 2

-— 395 — elfenben. Förmodligen köper ni mycket af honom? Mohren såg på henne förvånad. i — Baker af elfenben, min fru? Är det gannt? Allah! det har jag aldrig hört. Så besynnerligt... — Ja, högst besynnerligt. Ni skulle utan tvifvel ha betalt hans arbeten bra. — Helt visst; jag skulle gifvit honom hvad han begärt. Har jag inte honom att tacka för mitt lif? I detta ögonblick hördes ett ljudligt buller innanför disken; lille Musjid hade haft det missödet att tappa en stor kaffebricka på golfvet. Hans husbonde skyndade att förvissa sig om huruvida någon stor skada skett. Emellertid väcktes Cecil af bullret och uppglog sina ögon, hvadvid han varseblef hennes ädla, stolta, förtjusande hufvud, som var nedböjdt öfver honom. Han tänkte straxt, att han drömde; men snart öfvertygades han om att allt var verklighet, och han reste sig då hastigt upp, yttrande med ett artigt leende men med matt stämma, ty en svår hufvudvärk plågade honom, och hans tinningar bultade häftigt: — Förlåt mig, min fru!... Jag tror, jag gof... — Ni sof, och ni skall sofva mera... Låt inte mig störa er. Är ni illamående? sade hon i mild ton. — Jag tackar er, mig fattas ingenting.