Dagens Nyheter – 18 oktober 1872, sida 2

Efter afrättningen. Vetenskapen har i dessa dagar ånyo bragt på tal en ganska hemsk fråga, från hvilken enhvar gerna vänder sig bort, hvars inbillningskraft endast vill syssla med behagliga bilder. Frågan är nemligen den: när en lifskraftig menniska afrättas medelst failbila, bödelsyxa eller galge, försvinna då medvetandet och känseln i det ögonblick dödsstraffet är verkstäsdt? Det är tydligt, att denna fråga har ej endaet intresse för vetenskapsmannen, utan ock vigt för lagstiftaren. Ty kan hon besvaras med ett välgrundadt nej, då är det ådagalagdt, att dödsstraffet medför en följd, som lagen icke tagit i öfvervägande, medför ett idande, som, huru kort det må vars, öfvergår alla pinbänkens fasor, och som det straffande samhället skall rygga tillbaka för att medvetet kasta i sin rättvisas vågskål. Fördenskull återgifva vi här några ute drag ur en uppsats i detta ämne i en utländsk vetenskaplig tidskrift. Ännu torde frågan icke anses afgjord, men det synes oss ur det allmänna medvetandets och lagstiftningens synpunkt nog, att framstående fackmän på fysiologiens område uppträdt och besvarat henne på ett sätt som bör komma dödsstraffets anhängare att vackla. Guillotin, fallbilans uppfinnare, Cabanis, Petit och andre fysiologer hafva förnekat smärtan efter halshuggningen; många andra, bland hvilka Ledru, Sue, Sömmering och Castel, hafva påstått motsatsen. Genom galvaniska rön, som Aldini verkställt på halshuggna personer uti Italien och på en hängd förbrytare af starka kroppskrafter i London, öfvertygade han sig, att hufvudmusklerna hos de halshuggna fortforo under tre fjerdedels timme att sammandraga sig och hos hängde två hela timmar. Genuesaren Mojon har genom rön på giljotinerade fastställt följande: på två hufvuden, son under en fjerdedels timme efter afrättningen utsattes för ett lifligt ljus, slöto sig ögonlocken genast, när man drog upp dem; den ur munnen framdragna tungan drog sig tillbaka, när hon genomstacks med en nål, och anletsdragen förvredos. Än märkligare är följande rön. En ogerningsman vid namn Dutlilier afrättades. Hans hufvud lemnades till Mojon för undersökning. Mojon ropade honom vid namn från olika sidor af rummet, och hufvudet vände hvarje gång ögonen åt det håll hvarifrån ropet kom. Castel påstår likaledes att hufvudet efter afrättningen är tillgängligt för intryck, men tror att lifvet slocknar i hufvudet förr än i bålen. Mot denna åsigt uppträlde Fontenelle, som åberopade eig på dr Sue. Vi hafva haft tillfället, säger han, att öfvertyga oss, att hufvudet efter afrättningen bevarar det arteriösa blod, som slagoch hvirfvel-pulsådrorna tillfört det; så snart pulsådrorna afskurits, draga de sig tillsammans, och så länge kramptillståndet fortfar, mister hufvudet ganska litet blod, hvaremot bålen snart tömmes och kallnart. Enligt Sue kan känseln räcka länge i vissa delar af hufvudet. I Memorial de la Loire omtalar Antonin Boudin samtal, som han haft med bödlarne i Avras och Amiens. Bödeln i Amiens förtäljde: SÅr 1854 måste jag halshugga en ännu ung qvinna, en förfärlig giftblanderska. Hon gick bäfvande till döden, och efter afs rättningen fann jag hennes hufvud med tänderna fastbitna i randen af sågspånskorgen. Käkarne voro så härdt slutna, att videflätorna genomborräts. Jag hade all upptänklig möda att få hufvudet löst. Dess stirrande ögon hade ett så vildt uttryck, att man ej kan göra sig en föreställning derom. — En annan gång hade jag halshuggit en 25 år gammal slagtardräng: hufvudet föll ej i korgen, utan rullade framåt marken. Schavotten var upprest på öppna fältet. När jag ville upptaga hufvudet, kände jag motstånd; den halshuggnes mun hade bitit i en grästufva, som följde med, när jag upplyfte hufvudet — En tredje gång afrättade SN oo vb ooo