Dagens Nyheter – 18 oktober 1872, sida 1

-— 396 — Han kände icke sina smärtor i närvaro af detta sköna ansigte, som eritirade så lifligt om den numera långt aflägsna tid, då han var lycklig, han kände icke sina smärtor, så länge hans öron smektes af denna Jljufva stämma, hvilken ljöd som ett eko från hans flydde ungdom. — Jag fruktar; att ni inte talar sanning, svarade hon honom. Det syns på er att ni lider, fastän ni, såsom en tapper och stolt krigare, icke vill tillstå det. — Litet hufvudvärk i följd af den starka hettan — ingenting annat, min fru, — Den åkomman kan vara svår nog. Er tjenstgöring är väl mycket ansträngande? — TI Afrika, ers nåd, kan ingen soldat undgå att få slita ondt. — Det är naturligt... Har ni tjenat här länge? — Tolf år, min fru. — Och ni heter? — Louis Victor... Hon tyckte sig märka, att han var nära att tillägga ett ytterligare namn, men hejdade sig i tid. Tvifvelsutan misstog hon sig härutinnan. I den lilla bok, hvarur hon framtagit sina sedlar, antecknade hon nu med blyertspenna det uppgifna namnet. — Jag kan måhända vara er till någon tjenst, sade hön, medan hon skref. Jag skall tala med marskalken om er, och när jag kom