Dagens Nyheter – 17 oktober 1872, sida 1

-— 000 Picpon hade blifvit inskrifven i jägareregementet samtidigt med den s. k. Bel-å-fairep:ur, och lydande sin gamin-natur, hade han på alla upptänkliga sätt sökt vara försmädlig mot och ställa till förargelse åt Caristokraten; man han hade ingenting för de kol han brönle, ty med alla sina elakheter lyckades han icke re:a Bol-å-faire-peur eller förmå honom att förgå sig mot honom på något sätt. Aristokraten iakttog en envis tystnad, rålunda endast med ett rättvist förakt bestraffande hans oförskämdhet. Under de första två åren af Cecils vistelse i Afrika förbittrales hans lif på detta sätt i hög grad af Picpon. Men en händelse inträffade, som medförde en hastig förändring i nämda förhållande. En dag blef en mindre afdelniag af jägareregementet öfverfallen af en ganska stor arabisk styrka, och ehuru jägarne slogos som lejon, blefvo de skingrade och nedhuggna, så att knappast tio af dem återstodo, hvilka sökte rädda sig genem en vild flykt. Bland de3sa befann sig Cecil. Han hade nyss lemnat stridstumultet och visste, att hans lif nu endast berodde på, huruvida han kunde komma undan nog hastigt; ty redan hade han många förföljare efter sig. Då åck han se sin unge fiende Picpon ligga på marken, blödande ur flera sår och hållande sina armar öfver hufvudet och magen, såsom för att skydda sig mot hästarnes hofvar. Att rädda ynglingen var nästan detsamma som att gå