Dagens Nyheter – 15 oktober 1872, sida 1

rette. Jag skall säga er, horr Bel-å-faire-peur, att jag har gett hundra af våra bästa krigare ligga och ruttna på slätterna häromkring. Hvad som kan duga för dem, duger för denne också. Ni är en excentrisk menniska, ni... Han skrattade. — Ni förråder en inkonseqvens, som är förvånande. För min del förstår jag inte, hvad vigt det ligger på att karlen blir nedgräfd i jorden; han mår lika bra ofvan jord. Sjalf tycker jag om att solen så länge som möjligt Jyger öfver mig, jag må vara lefvande eller död... Ack, huru besynnerligt det är att tänka, att äfven jag en dag skall somna för evigt och aldrig väckas mera af reveljens toner, adrig mera höra kanonerna dåna eller fältmusiken ljuda, utan ligga der död — död, uvder det att sqvadronerna rida öfver min glömda graf! Hennes röst hade plötsligt förändrats, under det hon yttrade detta, och en viss pathos förmärktes nu deri. Att den tid var förestående, då äfven hennes glada skratt skulle tystna, då hennes unga hjerta icke mera skulle slå, då det ymniga och lifliga blodet icke längre skulle röra sig i-hennes ådror, då lifvets glädje skulle för alltid vara slut för henne, var någonting sBgom hon hade lika svårt för att fatta Bom fågeln, hvilken sjunger i solskenet, bar svårt för att tänka sig att hans