Dagens Nyheter – 14 oktober 1872, sida 2

tålde icke, att han visade misstro till hennes talang. Cecil brydde sig ej om hennes protester, utan skyndade fram till den fallne beduinen och undersökte honom noga. Han fann snart att hon hade rätt: mannen var död. — Har ni någonsin förr sett ett lik? frågale Cigarette otåligt, då han förblef tyst. Äfven nu tänkte ban mera på den aflidne araben än på henne. Han svarade: — Ja, ganska många. Men — det är aldrig rågon behsglig syn. . Hvad dessa män särskildt angår, skulle jag helst velat undvika att göra dem något ondt; ty de voro rusiga och visste icke hvad de gjorde. — Pardieu! hvilket sublimt medlidande! Mina kulor förslösades onödigtvis, tycks det. Ni skulle hellre ha ve!at ligga der sjelf, efter hvad jag kan höra. Jag ber er om förlåtelse, för det jag blandade mig i striden. Hennes ögon lågade, och hela hennes ansigte antog ett uttryck af trots och vrede. — Jaså, ör det så han tackar mig för det jag bjelpt honom? tänkte hon. — Vänta, vänta, yttrade Cecil, läggande sin hand på hennes axel, när hon gjorde min af att aflägsna sig. Mitt kära barn, anse mig inte otacksam! Jag vet mycket väl att jag sjelf i närvarande stund skulle varit en död man, om icke ni skänkt mig ert bistånd. Tro mig, jag tackar er af hjertat.