Dagens Nyheter – 14 oktober 1872, sida 2

Tidningsötversigt. I anledning af begrafningshögtidligheterna läsas följande vackra och träffande betraktelser i Göteborgs Handelstidning: CNär på den tysta kyrkogården stoftet blifvit nedlagdt af den vi älskat, hindrar oss intet att följa vårt hjertas maning och gå dit bort till griften och sitta der ännu, när qvällen breder sin skymning öfver grafvarne, och låta våra tårar vattna blommorna och gräset på grafven, som snart smekas af solens strålar. Men i konungarnes grafkamrar infaller ingen soistråle; der är kallt och dystert, och portarne äro stängda. Det är höghetens föga afundsvärda lott. Det rent menskliga, det innerliga, går så lätt förloradt, när den höga värdigheten skall upprätthållas. Så är det ock med sjelfva begrafningen. Alla dessa högtidligheter, dessa ståtliga sorgetåg med parader, granna drägter och tronhimlar — de kunna imponera, om man så vill, men de värma icke, de kyla. Ju mera ståt och buller, desto mindre innerlighet. Det är såsom såge vi en asiatisk furste föras till sin graf. BSinnebilderna af hans höghet och makt föras högt framför de häpnande undersåtarnes ögon. Denna storhet och glans böra ingifva dem nya känslor af vördnad och lydnad för den nye herrskaren. Och de böja sig äfven i stoftet, skattande sig lyckliga att få blifva nedtrampade af det heliga tågets fötter. Men dessa föreställningssätt råda ej i våra land. Det är ej längre den yttre högheten och prakten som väcka vår vördnad och beundran, om de också kunna göra ett tillfälligt intryck. Folken fordra nu goda inre egenskaper hos sina furstar; men finnag dessa, ja, finnas de blott i jemförelsevis ganska begränsadt mått, så erkännas de villigt och lönas med stor hängifvenhet. Det måste för en furste med känsla och eftertanke kännas underligt, när han ser en sådan hyllning åt den höga ställning han innehar, äfven då det är blott en fattig syndig menniskaX som deraf uppbäres, hvilket ingen bör erfara djupare än han sjelf. Han måste känna sig mer än en gång förkrossad af denna hyllning, då han fattar, att hon hvilar på föreställningen om stora dygder och själsgåfvor hos den, som utgör hennes föremål, och då han känner hvilka anspråk detta innebär på hans person och hvilket ansvar dermed är förenadt. Vi skulle ej undra öfver, om mången from furste dignade under bördan af sådana känslor och vore färdig att hellre söka den ringaste mans lott. Men på samma gång han kände detta, vore han räddad. Ty deraf skulle ovilkorligt följa en brinnande åtrå och fast föresats att göra sig, såvidt i mensklig makt står, värdig sin kallelse, så att ett folk ej må kunna en gång om honom säga: vår hyllning, vår beundran, vår tillgifvenhet hvilade blott på en villa. Och det är ej bättre, om folket icke säger detta, ehuru det skulle göra det, derest det kände hela sanningen. Det är bittrare att rosas för förtjenster, som vi icke ega, än att röna misskännande och otacksamhet. Och villan kan i alla fall ej blifva lång; häfden talar intet hofspråk; hon bortrycker den tätaste mask, och minnesvårdarnes lysande inskrifter kunna blifva inför hennes fackla lika många lysande lögner. Bättre derför att skrifva dem så, att de blifva sanning för alla tider, och bäst af allt att så tänka och handla, att det goda vittnesbördet vid vår graf qvarstår ofördunkladt. Se der dödens och grafvens lärdomsr, och de böra ej glömmas eller utplånas af yttre festligheter och ornater. Kungligheten är nu blott ett omhöjje, som faller till stoft för att låta blott det rent menskliga qvarstå och framträda i sin verklighet, d. ä. i sin skröplighet. Vi ha nu icke mycken förtjenst att bygga på, och när vi det veta, Rzå Tarda laftalan Ach aminlkrat till hrinnanda