Dagens Nyheter – 12 oktober 1872, sida 1

till verklighet, synes blifva jordadt ochförsvin na. Kommer så dertill, att den hänsofne från första stunden af sin lefnad, genom sjelfva ein födelse, var med folket sammanvuxen, att folkets bjerta varmt klappade i hans svekfria själ, att folkets sinne lifligt rörde sig i hans manliga, fosterländska sinne, att folkets behof voro af honom i kärlek förstådda och bebjertade, såsom at en vän och en fader; o, då kan detju ej vara ennat, än att vid hans död smärtan löper såsom ett elektriskt slag genom allt folket, och att allt folket vid hans dödeläger får känna sig sjelf stå under förgängelsens dom. Ett sådant slag, en sådan dom har nu öfvergått oss, och ingen bland oss har deraf blifvit oberörd. Meu må vi ock, hvar för sig, verkligen förstå och besinna Herrens mening med slazet; må vi verkligen låta Herren med oss anställa och genomföra sin allvarliga, sin rättfärdiga rilkenskap. Såsom folkets konung är till för hvarje del, för hvarje enskild del at folket, så har ock hvarje folkets lem, vore han än den ringaste, sin betydelse för konungen, för hans värt till det helas väl. Huru hafva vi bebjertat detta under de dagar, då vår nu bortgångne ilskade konung förde spiran öfver oss, huru hafva vi hvar på sin, till utseendet måhända ringa, men dock för det hela aldrig likgiltiga plats främjat konungens värf, huru hafva vi understödt honom i nit, i trohet, i kärlek, i oförtrutenhet, i redlig sjelfförsakelse, i förbön? Sådan tär den fråga, som nu vill genomtränga våra själar, och som ingen af oss kan ostraffadt visa tillbaka. Men taga vi frågan rätt djupt till hjertat, så bringar hon för visso oss alla till ödmjak syndabekännelse och till att i sådan bekännelse taga Herrens slag emot och under bön om syndernas förlåtelse böja oss under Hans rätfärdighets tuktan. Och böja vi oss i syndabekännelse och bön under Herrens tuktan, så har Han ock slutligen ett annat, ett ljufligare, ett tröstens ord att säga oss vid vår konungs graf: Han wisar o3s då, att det bittra, som Han nu låtit oss vederfarag, icke blott innebär ett vittnesbörd, huru Han kan slå och döda, utan att i sjelfva den dödande taktan ligga, enligt Hans kärlekafulla råd och afsigter, lifvets krafter inneburna, så att Han, äfven när Han synes slå och döda, dock i grunden utför ett lifvets verk. Midt öfver dödens och förgäsgelsens läger lyfter nemligen Herren gin hand upp i himmelen och siger: Jag lefver evinnerligen, och såsom jag lefver, zå kan och så vill jag ock gezom sjelfva döden lefvande göra. Skulle vi ej i våra bjertan förnimma detta Herr2ns vittnesbörd, dyre åhörare? Förnams och förstods det redan af gamla testamentets folk; huru mycket bättre bör det icke af oss förstås och förnimmas! Vi känna ju Honom, som sjelt såsom vår broder i gudomlig trilsarekärlek genomkämpat dödens nöd för oss alla, och som, emedan han är dödens öfvervinnare, nu i sin uppståndelses kraft träder in midt ibland oss med hela fullheten åf den eviga nåd, som han gjort till vår tillhörighet, och säger: Jag är uppståndelsen och lifvet. Hvilken som lefver och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. Jag lefver, I skolen ock lefva. Och denna försoningens och lifvets nåd har Han, vår Herre Jesu: Kristus, icke blott i stort och i rent andelig måtto beredt och förvärfvat. Utan i hvarje särskildt tuktande och dödande slag kan och vill Han genom samma sin nåd ingjuta lif och välsignelse för de sina, i det han med dem utför det stora undret att, emedan de ha honom kär, så låter Han allt linda dem till bästa. Och såsom han låter allt lända de sind till let bästa, så förmår Han ock att underbarligen läka hvarje sörjande minnes sår och smärs tan öfver hvarje förloradt hopp. Ty emedan Han, den korsfiiste och uppståndne, den bortgångne och dock evigt närvarande frälsaren, sjelf ir på en gång mensklighetens dyrbaraste minne och dess: saligaste förhoppning, så kan och så vill Han i alla särskilda timliga förbållanden med sin frälsnings nåd uppfylla svalget mellan minne och hopp och förvandla sjeliva minnet till en förhoppning gewom att i det åt förgingelsen skenbart hemfallna nedlägga fröet till det, som icke kan förgås, och ur det, som synes vara förflutet, låta uppspira en bättre framtids, ja, en hel evighets oförgängliga frukter. På detta sätt vill Herren nu ock handla med 088: det tillsäger Han ossi denna stund. Geron or re a RT rr er REN AE RESTE! an ST RR VN